8 månader

Tjoohooo åtta månader har gott och om typ 2 månader är jag där hemma hos er!

Jag har gjort en hel del, kan man nog säga. Jag drog runt lite i Europa på påsklovet på Rotarys kända bussresa. Vi började i Paris, drog till Strasbourg, München, Innsbruck, Venedig, Verona, Florens, Pisa, Monaco, Lyon, Geneve, Annecy, Dijon och så tillbaks till Paris igen.
12 dagar, 48 utbytesstudenter från ett 20tal länder, you do the maths. Vi hade det skitkul helt enkelt.

Att komma hem var lite underligt, jag minns särskilt dagen (onsdag) efter jag hade kommit hem. Jag låg i sängen och visste inte riktigt vad jag skulle känna, för dels var jag lite ledsen efter att ha tagit adjö till mycket folk varav många jag antagligen aldrig kommer se igen, dels var jag ganska sjuk och hostade rejält, dels tvingade min nya värdmamma som jag knappt kände mig att hänga med och kolla på min 10åriga värdbrorsas tennismatch trots att jag protesterade, dels visste jag att min familj, min riktiga familj, skulle komma dagen därpå. En skum dag, men den gick vägen.

Min familj kom alltså. Quel bonheur. Vi hade 3 ½ riktigt sköna dagar runtom här där jag bor, det var mäkta härligt att få se dem alla tre igen, efter en åtta månader lång väntan. Det var ganska intressant att se hur känslospelet helt ändrades efter att de kom. Nu är kanske inte riktigt saknad det rätta ordet längre, det handlar mer om en längtan efter att få se dem i sommar, tillsammans med resten av min släkt och alla mina vänner. Det ska verkligen bli underbart att komma hem.

...men däremot kanske inte att lämna det här. De flesta säger att det svåraste med ett utbytessår är att säga hejdå till allt. För att köra hela vägen in i pajsmeten kan man väl säga att det är som att ta farväl till ett liv som man har byggt upp under ett år. Ett liv som inte kommer igen. Här kan nog ordet saknad komma att få sin rätta plats. Det finns mycket och många som jag kommer sakna, men det är en del i hela grejen. Jag tänkte nog inte på det när jag åkte iväg, men jag kastade mig in i det, och det är någonting jag inte ångrar.

Hur som helst är det ju inte adjötime än, jag har fortfarande tid kvar här. Så vad gör jag?

Just nu är jag hemma hos Rotaryfamiljen jag har varit hemma hos två gånger tidigare som bor i centrala Arcachon. Värdpappan är överkuku på en militärbas i närsvängarna så igår var jag på konsert och såg NATOs Jazzband, jajamän. Svängde riktigt fint och efteråt var det mingel där jag kände mig starkt underklädd, men var ju ung, svensk och glad så folk pratade glatt med mig ändå. Hamnade i en trevlig konversation med generalen för hela södra Frankrikes flygvapen och disskuterade fördelar/nackdelar med normal och amerikansk fotboll med en av saxofonisterna i bandet. Hej hopp champagnen var i alla fall god.

För närvarande känner jag mig lite smått nostalgisk efter att ha sett Thor på bio med bröderna här i familjen på bio. Filmen var väl kanske egentligen inte så mycket mer än action in 3D, men det fanns en Skandinavisk mytologisk twist på det som jag gillade hyfsat, fick mig att känna för att läsa en bok om våra förfäders gudar, och att sitta framför en eld, grilla korv och kreta barkbåtar.

Denna månad kommer bli en fin sådan också, särskilt med tanke på att det nu är 100 % konfirmerat och allt att några av mina kompisar kommer ner och hälsar på mig! Väldans vad skoj, det är ju nästan så man får dåndimpen!

Så hur som helst mår jag väldigt bra. En pleine forme, sans blague.

Yesssss där har ni en liten uppdatering, have a good day.