Det har gått två månader sedan jag kom hit till Frankrike och en månad sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Grejer är fortsatt häftiga här, jag snabbläste mitt förra inlägg för att se vad jag har att berätta om och det är rätt mycket.
Det kom en österrikisk skolklass hit på besök. De var alla mycket trevliga. 94:or, men trevliga. Vi drog på lite små äventyr, bland annat en guidad tour i Bordeaux. Det var på tyska, så jag fattade inte ett dugg, men mycket schyst kille översatte allt åt mig, så nu har jag väl lite grundkunskaper om den staden, som för övrigt är väldigt vacker. Sedan drog vi också iväg till Dune du Pyla, Europas största sanddyner, vilket var mycket häftigt. Har bara sett grejen på bild, men man måste verkligen dra dit för att fatta, sjukt nice. Den tredje grejen vi gjorde var att vi drog iväg till Saint-Emilion som är en stad omringad av mängder med vinodlingar, väldigt vackert. Fick två guidade tourer där med, den ena var på tyska och den här gången var jag inte med killen som översatte så fint så jag log väl mest runt lite, men den andra var om vinprovning på franska, så nu har jag lärt mig lite grundläggande om det också, trevlans.
Det är intressant att se hur österrikarna som kom på besök känns mer som svenskar än fransmännen här, liksom lite mer nordisk mentalitet känns det som. Också intressant när man snackar om Sverige och se vad de tycker och vet om Sverige. De nämnde Mando Diao och Astrid Lindgren, den enda svenska personligheten som fransmännen här har nämnt för mig är Victoria Silvstedt. Intressant.
Hela den där grejen med det österrikiska utbytet var organiserat av min tysklärarinna, hon är häftig, även om mina känslor har kallnats lite inför henne eftersom hon är nästan lite överdrivet fransk så är det ändå fantastiskt att hon låter mig få hänga med till Österrike i december, som nu dessutom är 100 %! Ska bli väldigt kul, jag har bett min kära familj där hemma att skicka min kostym, för det blir bal!
Sedan, när österrikarna hade åkt hem igen, rullade vardagen på igen i skolan. Klasskamraterna är fortsatt snälla, även om de fortfarande är de mest svåra att förstå, vad beträffar själva språket. Franska ungdomar, kanske speciellt här, har mycket egna ord som de använder hela tiden. Och inte bara det, det finns även typiska franska gester som seriöst alla använder här när de talar, väldigt kul att se på för det är minst sagt annorlunda mot de lugna soffkonversationerna på enskilda. De är väldigt fysiska här på rasterna, de hoppar runt hela tiden och det är nästan alltid någon som är under någon annans arm, men oroa er inte sådan tänker jag inte bli. Det är på ett sätt ganska skönt för det är alltid någon som står och bara tittar på när de andra håller på, då kan jag stå med den personen och kolla lite så slipper jag känna mig konstig i ett hörn. För visst blir det lite svårt att socialisera ibland, mina vänner i Sverige och jag har oftast någonting gemensamt, jag tror man måste dela i alla fall något intresse eller någon vardagssyssla med någon för att kunna bli bra vänner. Här har jag absolut ingenting gemensamt med någon känns det som ibland. Allt är annorlunda, men man hittar kryphål, som musiken till exempel. Jag har introducerat Salem Al Fakir och det blev uppskattat :)
Annars har det hänt en annan större grej också, det var en Rotaryhelg i Nerac med de andra utbytesstudenterna i distriktet. Den här gången var det lite sämre organiserat, men ändå roligare eftersom man nu känner alla lite bättre.
Den stora grejen som var på agendan var att vi skulle göra en efterrätt från våra respektive hemländer. Jag som ensam svensk valde esset i rockärmen: Kanelbullar. Vi drog hem till rotaryfamiljer för att baka i grupper om tre, jag var med två andra amerikanska tjejer som gjorde lite brownies och annat gott. Vi åkte hem till en snubbe som hade hasselnötsodlingar, massor dessutom! Naturen runt omkring var väldigt vacker. De hade ett stort hus för att vara franskt, och en av familjens tre döttrar funderade på att söka som utbytesstudent till Sverige! Jag talade mycket varmt om Björn Borg, svensk matkultur och annat representativt bäst jag kunde. Hon älskade mina kanelbullar så mycket så jag kände mig tvungen att översätta receptet åt henne, hon kontaktade mig efteråt och sade att jag hade övertalat henne, så förhoppningsvis blir hon en utbytesstudent nästa år i midsommarnattssolens sköna land!
Annars var rotaryhelgen trevlig. Vi gjorde även lite paintball och annat skojsigt, men som sagt så var den sämre organiserad än den förra helgen. När jag kom dit såg jag att campingplatsen som vi bodde på hade en tennisbana, basketplan, fotbollsplan och annat, så jag tänkte att det skulle bli riktigt kul att få chansen att kanske bolla några bollar tennis med Roberto (killen från Ecuador som jag berättade om i mitt förra inlägg), men så blev det inte bara för att ingen visste var personalen var när vi frågade. Synd verkligen, men det kommer väl fler chanser.
Jag spelade även någon vecka efter helgen i Nerac på en konsert för en insamling till cancerforskning i en otroligt vacker kyrka. De gjorde flitigt reklam för den på rotaryhelgen, men bara en av de andra utbytesstudenterna kunde komma, de andra bor ganska långt bort desvärre. Konserten gick dock bra, jag fick mycket lovord och sånt efteråt. Det var genom att jag spelade på den första rotaryhelgen som jag kom i kontakt med min rektors fru, som sjöng opera och organiserade hela konserten. Hon och hennes man hade förlorat sin dotter i cancer för något år sedan. Hon studerade på läkarlinjen och hade bara någon termin kvar när de fick reda på att hon hade cancer och dog väldigt snabbt, jag tror det var bara ett halvår efter att hon fick veta. Otroligt sorgligt men jag är glad att jag fick möjligheten att delta i någonting så vackert, för resten av konserten var verkligen fantastiskt vacker, det är någonting speciellt med konserter i kyrkor.
Nu är det lov den här veckan till och med torsdag nästa vecka, skönt men också lite småtråkigt här ute i skogen. Jag antar att jag har varit med om så mycket fram tills nu att en vardag utan någonting direkt planerat känns märkligt tom, men jag gör mitt bästa för att aktivera mig. Idag var jag ute och sprang, och igår var jag i Spanien haha. Det var min värdpappa som erbjöd mig, han har ett resebyråföretag som anordnar bland annat bussresor och det blev en plats över på en tur så det var perfekt för mig! Vi drog till franska/spanska Pyrenéerna, väldigt fin natur där nere må jag säga. Det var 100 % pensionärer i bussen förutom mig, guiden, busschauffören och guidens son som också hängde med, så stoppen med bussen var ju riktade till den målgruppen, men det var bra i alla fall. Vi stannade på en outlet där jag hittade lite billiga sportkläder, en chokladfabrik, en tobaksaffär som var precis på andra sidan spanska gränsen så pensionärerna kunde köpa sina favoritcancerpinnar billigt och en restaurang som serverade riktigt bra mat. Nästan bara maten gjorde hela resan värd, men alla sjungande, groggy, franska pensionärer var också väldigt lustiga att se. En riktigt bra dag, igår!
Jag hoppas att allting ska fortsätta så bra som det har gjort hittills, jag har inte haft någon riktig svacka än vad gäller hemlängtan och sånt. Klart jag har saker att längta till, men det är inte så att det förstör min vardag. Jag har det fortfarande bra här och jag tvivlar fortfarande inte på att jag kommer vara väldigt nöjd efter mitt år här. Hoppas ni har det bra där hemma också, nu ska jag äta.
