Tjoohooo åtta månader har gott och om typ 2 månader är jag där hemma hos er!
Jag har gjort en hel del, kan man nog säga. Jag drog runt lite i Europa på påsklovet på Rotarys kända bussresa. Vi började i Paris, drog till Strasbourg, München, Innsbruck, Venedig, Verona, Florens, Pisa, Monaco, Lyon, Geneve, Annecy, Dijon och så tillbaks till Paris igen.
12 dagar, 48 utbytesstudenter från ett 20tal länder, you do the maths. Vi hade det skitkul helt enkelt.
Att komma hem var lite underligt, jag minns särskilt dagen (onsdag) efter jag hade kommit hem. Jag låg i sängen och visste inte riktigt vad jag skulle känna, för dels var jag lite ledsen efter att ha tagit adjö till mycket folk varav många jag antagligen aldrig kommer se igen, dels var jag ganska sjuk och hostade rejält, dels tvingade min nya värdmamma som jag knappt kände mig att hänga med och kolla på min 10åriga värdbrorsas tennismatch trots att jag protesterade, dels visste jag att min familj, min riktiga familj, skulle komma dagen därpå. En skum dag, men den gick vägen.
Min familj kom alltså. Quel bonheur. Vi hade 3 ½ riktigt sköna dagar runtom här där jag bor, det var mäkta härligt att få se dem alla tre igen, efter en åtta månader lång väntan. Det var ganska intressant att se hur känslospelet helt ändrades efter att de kom. Nu är kanske inte riktigt saknad det rätta ordet längre, det handlar mer om en längtan efter att få se dem i sommar, tillsammans med resten av min släkt och alla mina vänner. Det ska verkligen bli underbart att komma hem.
...men däremot kanske inte att lämna det här. De flesta säger att det svåraste med ett utbytessår är att säga hejdå till allt. För att köra hela vägen in i pajsmeten kan man väl säga att det är som att ta farväl till ett liv som man har byggt upp under ett år. Ett liv som inte kommer igen. Här kan nog ordet saknad komma att få sin rätta plats. Det finns mycket och många som jag kommer sakna, men det är en del i hela grejen. Jag tänkte nog inte på det när jag åkte iväg, men jag kastade mig in i det, och det är någonting jag inte ångrar.
Hur som helst är det ju inte adjötime än, jag har fortfarande tid kvar här. Så vad gör jag?
Just nu är jag hemma hos Rotaryfamiljen jag har varit hemma hos två gånger tidigare som bor i centrala Arcachon. Värdpappan är överkuku på en militärbas i närsvängarna så igår var jag på konsert och såg NATOs Jazzband, jajamän. Svängde riktigt fint och efteråt var det mingel där jag kände mig starkt underklädd, men var ju ung, svensk och glad så folk pratade glatt med mig ändå. Hamnade i en trevlig konversation med generalen för hela södra Frankrikes flygvapen och disskuterade fördelar/nackdelar med normal och amerikansk fotboll med en av saxofonisterna i bandet. Hej hopp champagnen var i alla fall god.
För närvarande känner jag mig lite smått nostalgisk efter att ha sett Thor på bio med bröderna här i familjen på bio. Filmen var väl kanske egentligen inte så mycket mer än action in 3D, men det fanns en Skandinavisk mytologisk twist på det som jag gillade hyfsat, fick mig att känna för att läsa en bok om våra förfäders gudar, och att sitta framför en eld, grilla korv och kreta barkbåtar.
Denna månad kommer bli en fin sådan också, särskilt med tanke på att det nu är 100 % konfirmerat och allt att några av mina kompisar kommer ner och hälsar på mig! Väldans vad skoj, det är ju nästan så man får dåndimpen!
Så hur som helst mår jag väldigt bra. En pleine forme, sans blague.
Yesssss där har ni en liten uppdatering, have a good day.
lördag 7 maj 2011
söndag 27 februari 2011
6 månader
Februari, vilken månad! Min absoluta favorit hittills. Jag ska försöka återge så mycket jag kan, men när man gör saker hela tiden så intensivt är det lätt att glömma bort en hel del.
Ok, jag börjar väl med de två stora händelserna; pappa i Paris och bussresan.
Jag var alltså och träffade min pappa och hans vänner i Paris. Jag åkte upp en fredagsmorgon och fick stå och vänta lite utanför mässan i Porte de Versailles innan sällskapet anlände. Det tog ganska lång tid, men vilken känsla att få se min pappa igen efter så lång tid. Jag var väldigt lycklig över att få se honom, träffa hans trevliga kompisar och prata svenska en hel helg. Vi gick på mässan Retromobil, massor med gamla fina bilar. Man blir ju lite kär i alla gamla Citroënkärror, särskilt med experter runt omkring en (pappa och hans kompisar) som talar varmt om insprutningsmetoder och vidrutetorkare. Vi åt väl och bodde på trevliga hotell, träffade mycket folk och hade det riktigt mysigt hela helgen. :)
Två veckor efter var det sportlov och dags för den första av bussresorna som jag kommer göra under året. Det är många som säger att bussresan är den absoluta höjdpunkten på ett utbytesår, och det kan jag verkligen förstå nu.
Vi började med att åka upp till Paris (jag och ungefär halva resten av utbytesstudenterna i mitt distrikt, eftersom vi är uppdelade och inte har lov samtidigt), där vi träffade Parisstudenterna och ledarna. Vi stannade två och en halv dag i Paris för att besöka diverse sevärdheter såsom Louvren, Eiffeltornet och andra klassiker. Kul att träffa nytt folk och se allt! Efter det började vi vår resa ner mot Barcelona. Det blev en en och en halv dags bussresa så det var skönt att komma fram, även om det var väldigt livat i bussen, mycket tack vare sydamerikanerna! Väl där bodde vi på ett fint hotell i Lloret de Mar, som är typ en 45 minuters bussresa från Barcelona city. Vi stannade där i 3-4 dagar och såg mycket, njöt av det härliga vädret och av stämningen mellan familjen utbytare. För bilder hänvisar jag till Facebook, den bästa av världar.
Stämningen var nog det bästa med hela resan. Det kändes som om jag helt plötsligt fick en massa syskon, så nära varandra vi kom. Det blev ett halvsvårt adjö på tågstationen Montparnasse i Paris sedan till hela gruppen. Halvsvårt, eftersom vi vet att vi ses igen den 8:e april, då det är dags för nästa bussresa; Europa!
Trots det märker man av nu på internet dagarna efteråt att många är väldigt deprimerade, eftersom de vet att de ska tillbaks till skolan igen på måndag, där de kanske inte trivs till 100 %, eller åtminstone inte lika bra som med de andra utbytarna. Jag personligen har inga större problem med det. Jag slutar aldrig att förvånas över vilken tur jag har; jag trivs hyfsat i skolan, jag bor på ett ställe som kommer vara helt idealiskt sommartid, min värdfamilj är fortfarande underbar och franskan flyter på bättre och bättre. Många av de andra känner inte igen sig i någon av dessa faktorer...
Annat än det har jag gjort väldigt mycket småsaker med min värdfamilj. De har alltid middagar med vänner varje helg, vilket gör att jag träffar väldigt mycket olika intressanta människor. Jag kan inte beskriva hur intressant det är att se hur andra människor har valt sina val och lever sin livsfilosofi, jag tror jag personligen tjänar väldigt mycket på det när det blir dags att göra mina egna val. Hade jag bara bott hos rotaryfamiljer tror jag inte jag hade träffat så här mycket människor från olika hörn.
Men det är sant också att jag har träffat mestadels hyfsat rika människor. Jag bor i en stad som i det senaste valet var den enda staden i hela regionen där majoriteten röstade högerextremt. Folk vill behålla lugnet sägs det. Jag skulle gärna vilja se andra delar av de franska samhället för att kanske förstå lite mer på djupet till exempel var aggressionerna som bland annat leder till de talrika strejkerna kommer ifrån. Att komma från ett Sverige där det mesta fungerar bra helt enkelt (relativt sett) gör kanske att man blir lite blind för de problem som kan förekomma i ett land som faktiskt har varit i krig någon gång under de senaste 200 åren, och där det faktiskt existerar större klyftor än där hemma. Men när man landar på en ort som denna och är elev på den finaste (dyraste) skolan i staden ser man väl kanske inte allt. Många gånger har jag hört folk här berätta saker om Sverige som jag inte hade en aning om, då kan jag ju inte vara ett dugg säker på att jag kan återvända hem och kalla mig själv expert på Frankrike.
Men jag öppnar hur som helst ögonen och förstår mer franska subtiliteter, samtidigt som min kunskapstörst växer, vilket antagligen är positivt.
Tack Rotary, tack min familj där hemma, tack min familj här.
Lunchdags.
Ok, jag börjar väl med de två stora händelserna; pappa i Paris och bussresan.
Jag var alltså och träffade min pappa och hans vänner i Paris. Jag åkte upp en fredagsmorgon och fick stå och vänta lite utanför mässan i Porte de Versailles innan sällskapet anlände. Det tog ganska lång tid, men vilken känsla att få se min pappa igen efter så lång tid. Jag var väldigt lycklig över att få se honom, träffa hans trevliga kompisar och prata svenska en hel helg. Vi gick på mässan Retromobil, massor med gamla fina bilar. Man blir ju lite kär i alla gamla Citroënkärror, särskilt med experter runt omkring en (pappa och hans kompisar) som talar varmt om insprutningsmetoder och vidrutetorkare. Vi åt väl och bodde på trevliga hotell, träffade mycket folk och hade det riktigt mysigt hela helgen. :)
Två veckor efter var det sportlov och dags för den första av bussresorna som jag kommer göra under året. Det är många som säger att bussresan är den absoluta höjdpunkten på ett utbytesår, och det kan jag verkligen förstå nu.
Vi började med att åka upp till Paris (jag och ungefär halva resten av utbytesstudenterna i mitt distrikt, eftersom vi är uppdelade och inte har lov samtidigt), där vi träffade Parisstudenterna och ledarna. Vi stannade två och en halv dag i Paris för att besöka diverse sevärdheter såsom Louvren, Eiffeltornet och andra klassiker. Kul att träffa nytt folk och se allt! Efter det började vi vår resa ner mot Barcelona. Det blev en en och en halv dags bussresa så det var skönt att komma fram, även om det var väldigt livat i bussen, mycket tack vare sydamerikanerna! Väl där bodde vi på ett fint hotell i Lloret de Mar, som är typ en 45 minuters bussresa från Barcelona city. Vi stannade där i 3-4 dagar och såg mycket, njöt av det härliga vädret och av stämningen mellan familjen utbytare. För bilder hänvisar jag till Facebook, den bästa av världar.
Stämningen var nog det bästa med hela resan. Det kändes som om jag helt plötsligt fick en massa syskon, så nära varandra vi kom. Det blev ett halvsvårt adjö på tågstationen Montparnasse i Paris sedan till hela gruppen. Halvsvårt, eftersom vi vet att vi ses igen den 8:e april, då det är dags för nästa bussresa; Europa!
Trots det märker man av nu på internet dagarna efteråt att många är väldigt deprimerade, eftersom de vet att de ska tillbaks till skolan igen på måndag, där de kanske inte trivs till 100 %, eller åtminstone inte lika bra som med de andra utbytarna. Jag personligen har inga större problem med det. Jag slutar aldrig att förvånas över vilken tur jag har; jag trivs hyfsat i skolan, jag bor på ett ställe som kommer vara helt idealiskt sommartid, min värdfamilj är fortfarande underbar och franskan flyter på bättre och bättre. Många av de andra känner inte igen sig i någon av dessa faktorer...
Annat än det har jag gjort väldigt mycket småsaker med min värdfamilj. De har alltid middagar med vänner varje helg, vilket gör att jag träffar väldigt mycket olika intressanta människor. Jag kan inte beskriva hur intressant det är att se hur andra människor har valt sina val och lever sin livsfilosofi, jag tror jag personligen tjänar väldigt mycket på det när det blir dags att göra mina egna val. Hade jag bara bott hos rotaryfamiljer tror jag inte jag hade träffat så här mycket människor från olika hörn.
Men det är sant också att jag har träffat mestadels hyfsat rika människor. Jag bor i en stad som i det senaste valet var den enda staden i hela regionen där majoriteten röstade högerextremt. Folk vill behålla lugnet sägs det. Jag skulle gärna vilja se andra delar av de franska samhället för att kanske förstå lite mer på djupet till exempel var aggressionerna som bland annat leder till de talrika strejkerna kommer ifrån. Att komma från ett Sverige där det mesta fungerar bra helt enkelt (relativt sett) gör kanske att man blir lite blind för de problem som kan förekomma i ett land som faktiskt har varit i krig någon gång under de senaste 200 åren, och där det faktiskt existerar större klyftor än där hemma. Men när man landar på en ort som denna och är elev på den finaste (dyraste) skolan i staden ser man väl kanske inte allt. Många gånger har jag hört folk här berätta saker om Sverige som jag inte hade en aning om, då kan jag ju inte vara ett dugg säker på att jag kan återvända hem och kalla mig själv expert på Frankrike.
Men jag öppnar hur som helst ögonen och förstår mer franska subtiliteter, samtidigt som min kunskapstörst växer, vilket antagligen är positivt.
Tack Rotary, tack min familj där hemma, tack min familj här.
Lunchdags.
söndag 23 januari 2011
5 månader
Som titeln säger har det gått ungefär 5 månader vilket innebär att jag har kommit halvvägs på mitt lilla äventyr. Julen och festdagarna är över, skolan har dragit igång och jag har bytt familj.
Jag kan ju börja med att berätta att nya familjen verkligen är jättebra. Jag bor med mina två värdföräldrar, jag har även träffat mina värdsyskon men de har båda två flyttat hemifrån, den ena bor i Bordeaux och jobbar och den andra är i Bryssel och pluggar till diplomat. De är verkligen snälla allihopa. Det var en ganska stor omställning från den förra familjen i skogen. Nu bor jag lite mer centralt, kan ta mig till tågstationen lätt och därifrån ungefär överallt, så det är bra. Det var även en stor omställning på hur de är som personer. I min första familj jobbade de väldigt mycket som de flesta andra som också styr ett företag, nästan allting var tvunget att gå snabbt och smidigt och det kändes ibland som om de förstorade saker och ting som egentligen inte var så viktiga. Trots att jag lärde mig väldigt mycket hos dem om att hålla ordning på mig själv och följa disciplinens regler var det en sådan otrolig lättnad att byta till min nuvarande familj. Min värdpappa säger hela tiden en fras som nu har blivit min absoluta favoritfras på franska: c'est pas grave. Det betyder ungefär att det gör inget, det är inte så allvarligt. Även om han överanvänder den lite grann ler jag ändå för mig själv varje gång jag hör de orden, det var ord som jag inte hörde mycket i min första familj.
Deras hus känns lite som en fjällstuga. Inredningen är väldigt mycket i trä, de har ett loft och en väldigt mysig öppen spis, inte undra på att lugnet och tryggheten infinner sig lätt. De har ju som sagt inget internet, och jag trodde det skulle vara någonting som jag skulle störa mig på, men det har gått väldigt bra faktiskt (just nu är jag hos en Rotaryfamilj som har bra internet så jag ser till att ta till vara på tillfället och uppdatera lite). Jag känner mig aldrig rastlös hemma, även fast jag egentligen inte gör så mycket. Jag pratar väldigt mycket med min värdmamma som jobbar endast måndag, tisdag och onsdag. Vi har långa disskutioner om allt möjligt och det är någonting som jag verkligen har saknat. Hon rättar mig också så fort jag säger någonting fel på franska, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Vardagskvällarna rusar förbi när jag spenderar tiden mestadels vid pianot eller elden, nocturner ända in på småtimmarna (jag har tillåtelse att spela på nätterna) eller disskutioner och bokläsande.
Min värdpappa är vad man kallar Ostréiculteur, han är ostronfiskare. Jag har smakat ostron någon gång nu igen sedan jag bytte familj, och det går bättre och bättre, men jag njuter fortfarande inte av smaken. Folk säger att det är svårt för de flesta i början, men att det går att lära sig, så med lite vilja kanske jag åker härifrån med en passion för den lokala delikatessen. Jag ska få hänga med min värdpappa ut på en båttur någon dag och se hur det går till på plats, ska bli häftigt.
Det känns också att den sista halvan av mitt år kommer gå väldigt mycket snabbare, jag har redan mycket inbokat helgerna framöver. Den första lite större grejen kommer äga rum om två veckor, då jag ska åka till Paris för att träffa min Pappa. Det är någonting jag ser fram väldigt mycket inför. Han kommer ner med några av sina kompisar från Citroënklubben Sverige och vi ska gå på en mässa i Versailles titulerad Retromobil och promenera runt lite i själva Paris också.
Det skumma med denna lilla helgsrutt var att Rotaryledningen i distriktet var så extremt hård med att bevilja den, min counsellor fick jobba väldigt hårt. I början sa de strängt nej men efter lite diplomatiska argument som att jag trots allt är 18 (å tre kvart!!) och att det är min pappa som tar över på tågstationen i Paris fick vi det till slut beviljat. Jag fick dock svära på att jag inte skulle berätta det för de andra utbytesstudenterna i distriktet så det skulle bli sugna på att resa på samma sätt de också. Jag har intrycket att Rotary här är väldigt mycket mer strikt än Rotary i Sverige, men det finns fördelar och nackdelar med allt, jag kommer ändå inte vara missnöjd när jag åker hem.
I skolan rullar det på, jag har lyckats argumentera bort ekonomilektionerna så jag kan gå till skolbiblioteket och läsa istället. Det var skönt eftersom ekonomiläraren var den som hade gett mig sämst omdöme i min lilla trimesterrapport, hon hade skrivit att jag medverkade endast fysiskt och att jag inte gjorde några läxor, skönt med lite negativ feedback sådär. Egentligen är det väl ungefär det som jag gör på alla lektioner men alla som har hört min ekonomilärares gälla röst lär förstå varför jag kanske har svårt att upprätthålla mitt koncentrerade och uppmärksammade fejs, som annars gör att jag håller mig på god fot med de flesta andra lärare. Man löser mycket med ett leende, jag har märkt att bara genom att le åt folk får jag många att gilla mig. Ett bra knep.
Yep, there you go, en liten uppdatering. Nu ska jag äta crêpes.
Jag kan ju börja med att berätta att nya familjen verkligen är jättebra. Jag bor med mina två värdföräldrar, jag har även träffat mina värdsyskon men de har båda två flyttat hemifrån, den ena bor i Bordeaux och jobbar och den andra är i Bryssel och pluggar till diplomat. De är verkligen snälla allihopa. Det var en ganska stor omställning från den förra familjen i skogen. Nu bor jag lite mer centralt, kan ta mig till tågstationen lätt och därifrån ungefär överallt, så det är bra. Det var även en stor omställning på hur de är som personer. I min första familj jobbade de väldigt mycket som de flesta andra som också styr ett företag, nästan allting var tvunget att gå snabbt och smidigt och det kändes ibland som om de förstorade saker och ting som egentligen inte var så viktiga. Trots att jag lärde mig väldigt mycket hos dem om att hålla ordning på mig själv och följa disciplinens regler var det en sådan otrolig lättnad att byta till min nuvarande familj. Min värdpappa säger hela tiden en fras som nu har blivit min absoluta favoritfras på franska: c'est pas grave. Det betyder ungefär att det gör inget, det är inte så allvarligt. Även om han överanvänder den lite grann ler jag ändå för mig själv varje gång jag hör de orden, det var ord som jag inte hörde mycket i min första familj.
Deras hus känns lite som en fjällstuga. Inredningen är väldigt mycket i trä, de har ett loft och en väldigt mysig öppen spis, inte undra på att lugnet och tryggheten infinner sig lätt. De har ju som sagt inget internet, och jag trodde det skulle vara någonting som jag skulle störa mig på, men det har gått väldigt bra faktiskt (just nu är jag hos en Rotaryfamilj som har bra internet så jag ser till att ta till vara på tillfället och uppdatera lite). Jag känner mig aldrig rastlös hemma, även fast jag egentligen inte gör så mycket. Jag pratar väldigt mycket med min värdmamma som jobbar endast måndag, tisdag och onsdag. Vi har långa disskutioner om allt möjligt och det är någonting som jag verkligen har saknat. Hon rättar mig också så fort jag säger någonting fel på franska, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Vardagskvällarna rusar förbi när jag spenderar tiden mestadels vid pianot eller elden, nocturner ända in på småtimmarna (jag har tillåtelse att spela på nätterna) eller disskutioner och bokläsande.
Min värdpappa är vad man kallar Ostréiculteur, han är ostronfiskare. Jag har smakat ostron någon gång nu igen sedan jag bytte familj, och det går bättre och bättre, men jag njuter fortfarande inte av smaken. Folk säger att det är svårt för de flesta i början, men att det går att lära sig, så med lite vilja kanske jag åker härifrån med en passion för den lokala delikatessen. Jag ska få hänga med min värdpappa ut på en båttur någon dag och se hur det går till på plats, ska bli häftigt.
Det känns också att den sista halvan av mitt år kommer gå väldigt mycket snabbare, jag har redan mycket inbokat helgerna framöver. Den första lite större grejen kommer äga rum om två veckor, då jag ska åka till Paris för att träffa min Pappa. Det är någonting jag ser fram väldigt mycket inför. Han kommer ner med några av sina kompisar från Citroënklubben Sverige och vi ska gå på en mässa i Versailles titulerad Retromobil och promenera runt lite i själva Paris också.
Det skumma med denna lilla helgsrutt var att Rotaryledningen i distriktet var så extremt hård med att bevilja den, min counsellor fick jobba väldigt hårt. I början sa de strängt nej men efter lite diplomatiska argument som att jag trots allt är 18 (å tre kvart!!) och att det är min pappa som tar över på tågstationen i Paris fick vi det till slut beviljat. Jag fick dock svära på att jag inte skulle berätta det för de andra utbytesstudenterna i distriktet så det skulle bli sugna på att resa på samma sätt de också. Jag har intrycket att Rotary här är väldigt mycket mer strikt än Rotary i Sverige, men det finns fördelar och nackdelar med allt, jag kommer ändå inte vara missnöjd när jag åker hem.
I skolan rullar det på, jag har lyckats argumentera bort ekonomilektionerna så jag kan gå till skolbiblioteket och läsa istället. Det var skönt eftersom ekonomiläraren var den som hade gett mig sämst omdöme i min lilla trimesterrapport, hon hade skrivit att jag medverkade endast fysiskt och att jag inte gjorde några läxor, skönt med lite negativ feedback sådär. Egentligen är det väl ungefär det som jag gör på alla lektioner men alla som har hört min ekonomilärares gälla röst lär förstå varför jag kanske har svårt att upprätthålla mitt koncentrerade och uppmärksammade fejs, som annars gör att jag håller mig på god fot med de flesta andra lärare. Man löser mycket med ett leende, jag har märkt att bara genom att le åt folk får jag många att gilla mig. Ett bra knep.
Yep, there you go, en liten uppdatering. Nu ska jag äta crêpes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)