8 månader

Tjoohooo åtta månader har gott och om typ 2 månader är jag där hemma hos er!

Jag har gjort en hel del, kan man nog säga. Jag drog runt lite i Europa på påsklovet på Rotarys kända bussresa. Vi började i Paris, drog till Strasbourg, München, Innsbruck, Venedig, Verona, Florens, Pisa, Monaco, Lyon, Geneve, Annecy, Dijon och så tillbaks till Paris igen.
12 dagar, 48 utbytesstudenter från ett 20tal länder, you do the maths. Vi hade det skitkul helt enkelt.

Att komma hem var lite underligt, jag minns särskilt dagen (onsdag) efter jag hade kommit hem. Jag låg i sängen och visste inte riktigt vad jag skulle känna, för dels var jag lite ledsen efter att ha tagit adjö till mycket folk varav många jag antagligen aldrig kommer se igen, dels var jag ganska sjuk och hostade rejält, dels tvingade min nya värdmamma som jag knappt kände mig att hänga med och kolla på min 10åriga värdbrorsas tennismatch trots att jag protesterade, dels visste jag att min familj, min riktiga familj, skulle komma dagen därpå. En skum dag, men den gick vägen.

Min familj kom alltså. Quel bonheur. Vi hade 3 ½ riktigt sköna dagar runtom här där jag bor, det var mäkta härligt att få se dem alla tre igen, efter en åtta månader lång väntan. Det var ganska intressant att se hur känslospelet helt ändrades efter att de kom. Nu är kanske inte riktigt saknad det rätta ordet längre, det handlar mer om en längtan efter att få se dem i sommar, tillsammans med resten av min släkt och alla mina vänner. Det ska verkligen bli underbart att komma hem.

...men däremot kanske inte att lämna det här. De flesta säger att det svåraste med ett utbytessår är att säga hejdå till allt. För att köra hela vägen in i pajsmeten kan man väl säga att det är som att ta farväl till ett liv som man har byggt upp under ett år. Ett liv som inte kommer igen. Här kan nog ordet saknad komma att få sin rätta plats. Det finns mycket och många som jag kommer sakna, men det är en del i hela grejen. Jag tänkte nog inte på det när jag åkte iväg, men jag kastade mig in i det, och det är någonting jag inte ångrar.

Hur som helst är det ju inte adjötime än, jag har fortfarande tid kvar här. Så vad gör jag?

Just nu är jag hemma hos Rotaryfamiljen jag har varit hemma hos två gånger tidigare som bor i centrala Arcachon. Värdpappan är överkuku på en militärbas i närsvängarna så igår var jag på konsert och såg NATOs Jazzband, jajamän. Svängde riktigt fint och efteråt var det mingel där jag kände mig starkt underklädd, men var ju ung, svensk och glad så folk pratade glatt med mig ändå. Hamnade i en trevlig konversation med generalen för hela södra Frankrikes flygvapen och disskuterade fördelar/nackdelar med normal och amerikansk fotboll med en av saxofonisterna i bandet. Hej hopp champagnen var i alla fall god.

För närvarande känner jag mig lite smått nostalgisk efter att ha sett Thor på bio med bröderna här i familjen på bio. Filmen var väl kanske egentligen inte så mycket mer än action in 3D, men det fanns en Skandinavisk mytologisk twist på det som jag gillade hyfsat, fick mig att känna för att läsa en bok om våra förfäders gudar, och att sitta framför en eld, grilla korv och kreta barkbåtar.

Denna månad kommer bli en fin sådan också, särskilt med tanke på att det nu är 100 % konfirmerat och allt att några av mina kompisar kommer ner och hälsar på mig! Väldans vad skoj, det är ju nästan så man får dåndimpen!

Så hur som helst mår jag väldigt bra. En pleine forme, sans blague.

Yesssss där har ni en liten uppdatering, have a good day.

6 månader

Februari, vilken månad! Min absoluta favorit hittills. Jag ska försöka återge så mycket jag kan, men när man gör saker hela tiden så intensivt är det lätt att glömma bort en hel del.
Ok, jag börjar väl med de två stora händelserna; pappa i Paris och bussresan.

Jag var alltså och träffade min pappa och hans vänner i Paris. Jag åkte upp en fredagsmorgon och fick stå och vänta lite utanför mässan i Porte de Versailles innan sällskapet anlände. Det tog ganska lång tid, men vilken känsla att få se min pappa igen efter så lång tid. Jag var väldigt lycklig över att få se honom, träffa hans trevliga kompisar och prata svenska en hel helg. Vi gick på mässan Retromobil, massor med gamla fina bilar. Man blir ju lite kär i alla gamla Citroënkärror, särskilt med experter runt omkring en (pappa och hans kompisar) som talar varmt om insprutningsmetoder och vidrutetorkare. Vi åt väl och bodde på trevliga hotell, träffade mycket folk och hade det riktigt mysigt hela helgen. :)

Två veckor efter var det sportlov och dags för den första av bussresorna som jag kommer göra under året. Det är många som säger att bussresan är den absoluta höjdpunkten på ett utbytesår, och det kan jag verkligen förstå nu.

Vi började med att åka upp till Paris (jag och ungefär halva resten av utbytesstudenterna i mitt distrikt, eftersom vi är uppdelade och inte har lov samtidigt), där vi träffade Parisstudenterna och ledarna. Vi stannade två och en halv dag i Paris för att besöka diverse sevärdheter såsom Louvren, Eiffeltornet och andra klassiker. Kul att träffa nytt folk och se allt! Efter det började vi vår resa ner mot Barcelona. Det blev en en och en halv dags bussresa så det var skönt att komma fram, även om det var väldigt livat i bussen, mycket tack vare sydamerikanerna! Väl där bodde vi på ett fint hotell i Lloret de Mar, som är typ en 45 minuters bussresa från Barcelona city. Vi stannade där i 3-4 dagar och såg mycket, njöt av det härliga vädret och av stämningen mellan familjen utbytare. För bilder hänvisar jag till Facebook, den bästa av världar.

Stämningen var nog det bästa med hela resan. Det kändes som om jag helt plötsligt fick en massa syskon, så nära varandra vi kom. Det blev ett halvsvårt adjö på tågstationen Montparnasse i Paris sedan till hela gruppen. Halvsvårt, eftersom vi vet att vi ses igen den 8:e april, då det är dags för nästa bussresa; Europa!

Trots det märker man av nu på internet dagarna efteråt att många är väldigt deprimerade, eftersom de vet att de ska tillbaks till skolan igen på måndag, där de kanske inte trivs till 100 %, eller åtminstone inte lika bra som med de andra utbytarna. Jag personligen har inga större problem med det. Jag slutar aldrig att förvånas över vilken tur jag har; jag trivs hyfsat i skolan, jag bor på ett ställe som kommer vara helt idealiskt sommartid, min värdfamilj är fortfarande underbar och franskan flyter på bättre och bättre. Många av de andra känner inte igen sig i någon av dessa faktorer...

Annat än det har jag gjort väldigt mycket småsaker med min värdfamilj. De har alltid middagar med vänner varje helg, vilket gör att jag träffar väldigt mycket olika intressanta människor. Jag kan inte beskriva hur intressant det är att se hur andra människor har valt sina val och lever sin livsfilosofi, jag tror jag personligen tjänar väldigt mycket på det när det blir dags att göra mina egna val. Hade jag bara bott hos rotaryfamiljer tror jag inte jag hade träffat så här mycket människor från olika hörn.

Men det är sant också att jag har träffat mestadels hyfsat rika människor. Jag bor i en stad som i det senaste valet var den enda staden i hela regionen där majoriteten röstade högerextremt. Folk vill behålla lugnet sägs det. Jag skulle gärna vilja se andra delar av de franska samhället för att kanske förstå lite mer på djupet till exempel var aggressionerna som bland annat leder till de talrika strejkerna kommer ifrån. Att komma från ett Sverige där det mesta fungerar bra helt enkelt (relativt sett) gör kanske att man blir lite blind för de problem som kan förekomma i ett land som faktiskt har varit i krig någon gång under de senaste 200 åren, och där det faktiskt existerar större klyftor än där hemma. Men när man landar på en ort som denna och är elev på den finaste (dyraste) skolan i staden ser man väl kanske inte allt. Många gånger har jag hört folk här berätta saker om Sverige som jag inte hade en aning om, då kan jag ju inte vara ett dugg säker på att jag kan återvända hem och kalla mig själv expert på Frankrike.

Men jag öppnar hur som helst ögonen och förstår mer franska subtiliteter, samtidigt som min kunskapstörst växer, vilket antagligen är positivt.
Tack Rotary, tack min familj där hemma, tack min familj här.
Lunchdags.

5 månader

Som titeln säger har det gått ungefär 5 månader vilket innebär att jag har kommit halvvägs på mitt lilla äventyr. Julen och festdagarna är över, skolan har dragit igång och jag har bytt familj.

Jag kan ju börja med att berätta att nya familjen verkligen är jättebra. Jag bor med mina två värdföräldrar, jag har även träffat mina värdsyskon men de har båda två flyttat hemifrån, den ena bor i Bordeaux och jobbar och den andra är i Bryssel och pluggar till diplomat. De är verkligen snälla allihopa. Det var en ganska stor omställning från den förra familjen i skogen. Nu bor jag lite mer centralt, kan ta mig till tågstationen lätt och därifrån ungefär överallt, så det är bra. Det var även en stor omställning på hur de är som personer. I min första familj jobbade de väldigt mycket som de flesta andra som också styr ett företag, nästan allting var tvunget att gå snabbt och smidigt och det kändes ibland som om de förstorade saker och ting som egentligen inte var så viktiga. Trots att jag lärde mig väldigt mycket hos dem om att hålla ordning på mig själv och följa disciplinens regler var det en sådan otrolig lättnad att byta till min nuvarande familj. Min värdpappa säger hela tiden en fras som nu har blivit min absoluta favoritfras på franska: c'est pas grave. Det betyder ungefär att det gör inget, det är inte så allvarligt. Även om han överanvänder den lite grann ler jag ändå för mig själv varje gång jag hör de orden, det var ord som jag inte hörde mycket i min första familj.

Deras hus känns lite som en fjällstuga. Inredningen är väldigt mycket i trä, de har ett loft och en väldigt mysig öppen spis, inte undra på att lugnet och tryggheten infinner sig lätt. De har ju som sagt inget internet, och jag trodde det skulle vara någonting som jag skulle störa mig på, men det har gått väldigt bra faktiskt (just nu är jag hos en Rotaryfamilj som har bra internet så jag ser till att ta till vara på tillfället och uppdatera lite). Jag känner mig aldrig rastlös hemma, även fast jag egentligen inte gör så mycket. Jag pratar väldigt mycket med min värdmamma som jobbar endast måndag, tisdag och onsdag. Vi har långa disskutioner om allt möjligt och det är någonting som jag verkligen har saknat. Hon rättar mig också så fort jag säger någonting fel på franska, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Vardagskvällarna rusar förbi när jag spenderar tiden mestadels vid pianot eller elden, nocturner ända in på småtimmarna (jag har tillåtelse att spela på nätterna) eller disskutioner och bokläsande.

Min värdpappa är vad man kallar Ostréiculteur, han är ostronfiskare. Jag har smakat ostron någon gång nu igen sedan jag bytte familj, och det går bättre och bättre, men jag njuter fortfarande inte av smaken. Folk säger att det är svårt för de flesta i början, men att det går att lära sig, så med lite vilja kanske jag åker härifrån med en passion för den lokala delikatessen. Jag ska få hänga med min värdpappa ut på en båttur någon dag och se hur det går till på plats, ska bli häftigt.

Det känns också att den sista halvan av mitt år kommer gå väldigt mycket snabbare, jag har redan mycket inbokat helgerna framöver. Den första lite större grejen kommer äga rum om två veckor, då jag ska åka till Paris för att träffa min Pappa. Det är någonting jag ser fram väldigt mycket inför. Han kommer ner med några av sina kompisar från Citroënklubben Sverige och vi ska gå på en mässa i Versailles titulerad Retromobil och promenera runt lite i själva Paris också.

Det skumma med denna lilla helgsrutt var att Rotaryledningen i distriktet var så extremt hård med att bevilja den, min counsellor fick jobba väldigt hårt. I början sa de strängt nej men efter lite diplomatiska argument som att jag trots allt är 18 (å tre kvart!!) och att det är min pappa som tar över på tågstationen i Paris fick vi det till slut beviljat. Jag fick dock svära på att jag inte skulle berätta det för de andra utbytesstudenterna i distriktet så det skulle bli sugna på att resa på samma sätt de också. Jag har intrycket att Rotary här är väldigt mycket mer strikt än Rotary i Sverige, men det finns fördelar och nackdelar med allt, jag kommer ändå inte vara missnöjd när jag åker hem.

I skolan rullar det på, jag har lyckats argumentera bort ekonomilektionerna så jag kan gå till skolbiblioteket och läsa istället. Det var skönt eftersom ekonomiläraren var den som hade gett mig sämst omdöme i min lilla trimesterrapport, hon hade skrivit att jag medverkade endast fysiskt och att jag inte gjorde några läxor, skönt med lite negativ feedback sådär. Egentligen är det väl ungefär det som jag gör på alla lektioner men alla som har hört min ekonomilärares gälla röst lär förstå varför jag kanske har svårt att upprätthålla mitt koncentrerade och uppmärksammade fejs, som annars gör att jag håller mig på god fot med de flesta andra lärare. Man löser mycket med ett leende, jag har märkt att bara genom att le åt folk får jag många att gilla mig. Ett bra knep.

Yep, there you go, en liten uppdatering. Nu ska jag äta crêpes.

Österrike, snart 4 månader och lite annat

Börjar med att berätta lite kort allmänt om min resa till Österrike. En riktig superresa, verkligen.

Vi reste hela fredagen från Bordeaux-Paris, Paris-Wien, Wien-Graz. När vi kom fram var vi alla ganska trötta efter nästan 12 timmars resande (låter löjligt länge för en så kort resa, men fördröjningar och annat gjorde att det tog tid). Försökte dock hålla humöret uppe och log åt familjen och alla. Familjen var helt fantastisk, jag tror jag var den i den franska gruppen som hade mest tur med min familj. Bodde i centrala Graz nära till allt, de tog mig med på massor med grejs och otroligt snälla allihopa.

Första dagen gick vi ner på staden och träffade några av de andra i gruppen med deras "korrespondenter" (som man kallar det på franska). Vi drog runt lite i affärer, jag köpte en ny jacka. På kvällen var det dags för bal! Det är tydligen någonting som de flesta österrikiska skolors sistaårare anordnar varje år, vi var i en stor byggnad med guld överallt å sånt. Sistaårarna dansade fint, när deras spektakel var över drog vi upp på en övervåning och dansade på ett dansgolv för de som inte skulle ta examen, där det var vanlig nattklubbsdunka, angenämt. Drog hem sent men nöjd.

Dagen efter bar det av till ett berg i Österrikiska alperna, härlig alpskidåkning där pisterna inte tar slut. Åt och drack gott, drog hem nöjd även efter denna dag. Efter det följde dagar då vi gick till skolan, var med på lektioner och gjorde lite smått och gott på eftermiddagarna. På onsdagen drog vi till Wien, jag hade redan sett ganska mycket av allt det men det var fint ändå, drog och såg en Picassoutställning på Albertinamuséet, glad och nöjd på hemresan även denna dag, även om Picassos dunkla motiv kan inspirera till mörka tankar om allt elände och krig som händer och har hänt runt omkring i världen.

På lördagen bar det av till en chokladfabrik med guidad tur och mycket avsmakning, najs najs! Köpte en hel del choklad för presenter och eget bruk. Vi drog även förbi lite slott på hemvägen, hade en fin sista dag på min fina resa! Söndag var hemresedag.

Väl hemma hade jag en skolvecka till framför mig, och nu är det lov! Ganska härligt, var i Bordeaux igår med Maël (värdbror) och hans kompisar och hade filmkväll efteråt, trevlans med lite normalt ungdomsliv.

Juste! Jag var hemma hos en rotarian också för en liten aperitif där jag träffade mina nya värdföräldrar för första gången! De verkar verkligen väldigt snälla. Mamman jobbar på ett laboratorium av något slag och pappan på ostronodling (!). De har trummor hemma, vilket är väldigt positivt, de har också ett piano, vilket är ännu mer positivt!! Aah har längtat så efter att få lira lite i ensamhet och inte bara i skolans musiksal där folk står och glor in genom fönstret hela tiden. På tal om det hade jag en liten minikonsert på avslutningskvällen i Österrike, lirade på en flygel för första gången sen jag lämnade Sverige, viiilken känsla.
Men min nya familj ja. De har inget internet. Och nej det är ingen katastrof, jag kommer lära mig att inte sitta den obligatoriska timmen per dag framför datorn som det lätt blir här ute i skogen (händer rätt ofta i Sverige också för att vara ärlig). Ja och på det stora hela har jag en riktigt bra känsla över min nya värdfamilj, får se hur det blir! Flyttar onsdagen mellan Jul och Nyår.

En annan lite större grej hände också i måndags. Min värdpappa hade sagt till mig att jag skulle träffa svenskar, coolt tänkte jag, kul att få snacka svenska för första gången i rikiga livet sedan jag kom hit och inte bara med knastriga Skype-konversationer (även om de är hemskt uppskattade). Det visade sig att vi drog till ett av de absolut finaste husen i la Ville d'Hiver, la Villa d'Alexandre Dumas! Det var då annat än vilken annan barack som helst. Ett äldre par bodde där, de hade sina barn och barnbarn på besök. Ett av deras barn är en kvinna som har en svensk man. Mannen var inte där samtidigt som jag, men jag snackade mycket med kvinnan som hade bott i Sverige i sex år, var ortoped och pratade näst intill felfri svenska. Vi hade långa och väldigt intressanta disskusioner om kulturskillnader och dylikt. Han ska komma hit den 24:e och jag ska kanske spela tennis med honom någon gång nästa vecka innan de åker hem igen. Vore väldigt trevligt om det blev så, för grejen är att han var precis som jag för ett antal år sedan. En blond svensk som kom till Arcachon som utbytesstudent. Han bodde hos själva familjen där i fråga och råkade bli kär i flickan i familjen och hopp svejs! Dessutom pluggar han på Handels för tillfället, någonting som jag också funderar på efter gymnasiet så i kort kan man väl säga att vi har mycket att snacka om!

Jaaahappp. Firar Jul i denna familj, vet ej om det kommer mycket släktingar och sånt men det kommer nog hur som helst bli fint och trevligt och allt, även om allt med den svenska julen där hemma me manque lite grann. Min far kommer jag dock med största sannolikhet se den 4-6 februari då det är bilmässa i Paris! Han kommer ned med lite andra svenska Citroëngubbar, ska bli väldigt kul.

Avslutar inlägget med en liten bild på en julklapp jag fick av rektorn och hans fru, en slips. Låter lite som en brist-på-kreativitet-fars-dags-present, men dom fick ändå till det rätt fint måste jag säga.

3 månader wouauw!

Jag har nu avverkat min tredje månad här. Jag vet inte hur det är för er andra som lever era "normala" liv, men jag tycker tiden går så otroligt fort här, samtidigt har jag gjort loooads of stuff.

Hur onormal jag än känner mig här har känsloprognoserna för en typisk utbytesstudent med Rotary stämt väldigt bra på mig. Jag kom hit, var väldigt entusiastisk när allt fortfarande var nytt och blabla, sen när allt började bli vardag blev det lite lugnare och tillslut kanske lite långtråkigt i slutet av förra månaden och början av denna, men nu rör sig grejer igen och jag vet inte riktigt vad jag gör från den ena dagen till den andra - livet som utbytare är random som min gode vän Tommy sade till mig en gång. Därför har jag blivit väldigt bra på att föra dagbok igen, jag vill föreviga saker och träna min skrivfranska varje dag. Just nu är jag nog inne i den intensivaste perioden hittills som jag upplever det, men jag får väl ta och berätta lite kronologiskt.

Som sagt började månaden lite segt, tittade mycket på film, har börjat springa några gånger då och då när jag känner för det och jag började gå lite med ena hunden också för att fördriva tiden. Harry Potter på franska har även varit en stadig klippa i stormen.

Den första lite roligare grejen jag gjorde den här månaden var att jag gick på en fotbollsmatch med en annan utbytesstudent och hans counsellor som bor nära (dock inte i samma klubb). Trodde det skulle vara ungefär som förra gången, så tänkte att det blir väl trevligt, men den här gången hade vi vip-biljetter och var på buffégrejs innan och allt, mycket skojs! Dålig match dock, men åt på restaurang och sånt efteråt så i sin helhet var det en riktigt bra kväll.

Nästa lite mer spektakulära grej som jag har gjort är att jag hängde med rotaryklubben en kväll, min värdpappa hade sagt att vi skulle till en restaurang i skogen, inget mer. Men mer än så var det allt! Vi blev hämtade i buss, drog iväg mot sherwoodskogen, körde på ett viltsvin, sedan blev det som i den där klyschan som man jämt drar med att vägen bara blir mindre och mindre, bara att det verkligen var sant. Tillslut var vi knappt på en väg längre utan slingrade oss mellan träden på gropig sand när vi plötsligt såg ett ljus i horisonten och slutligen anlände till vårt mål: en restaurang driven av en tant sedan 30 år tillbaka som hade en spektakulär hatt, ett traditionellt sätt och lagade all mat själv. I välkomstanförandet berättade hon att hon har varit i yrket i 30 år och att i 30 år har hon fått höra att hon lagar för mycket mat, vilket antagligen var en markering att hon inte tog det som en ursäkt för att inte äta upp. Det är sant att det dukades upp sinnessjukt mycket mat och alla hade sagt till mig att det vill till att man äter upp annars blir hon skitsur. Eftersom jag var den överlägset yngsta vid mitt bord och för övrigt av alla andra i hela sällskapet också blev det jag som fick käka upp det sista av allt. Jag var otroligt mätt, matt och belåten efteråt kan jag väl säga med lätt underdrift.

Förra helgen spenderade jag hemma hos en Rotaryfamilj i centrala Arcachon. Det var en väldigt fin helg. De hade en hund som till skillnad från de flesta hundar här gick inomhus och var inte så hårig och hängig, väldigt kul att leka med! De hade två söner som båda går på min skola (Saint-Elme), 13 och 16 år och väldigt schysta. Vi gick på bio och promenerade lite i Arcachon, trevligt! Höjdpunkten var nästan att inte behöva gå upp klockan 6 på måndag morgon utan att istället lungt vila till kvart över sju. De lät mig smaka många fransktypiska maträtter också som jag inte kommer ihåg namnet på men det lät väl snofsigt.

Tisdagen därpå var det en kväll med Rotary där vi såg på den nya Disneyfilmen som officiellt släpps den första december. Det var en förhandsvisning där 8€ av biljettpriset gick till hjärnforskning. Restaurang efteråt, såklart. Filmen var najs också.

Den här helgen är jag hemma hos en Rotarian som är general för den franska flygvapnet (pensionerad nu, men en gång general = alltid general formellt sett), han är en riktigt go gubbe, hans fru är trevlig hon med. Igår var vi på restaurang och ikväll är jag ensam hemma för de skulle till några vänner. Deras hus påminner mig väldigt mycket om min farmor och farfars hus som jag tycker väldigt mycket om, väcker lite nostalgikänslor eller vad man kallar det. Finfint. Ryktet går att vi kanske ska till Toulouse imorn, får se, har hört att det ska vara en väldigt fin stad. Hur som helst råder det ingen tvekan om att denna helg kommer att bli riktigt trevlig den med.

Hej hopp, nästa vecka drar jag till Österrike i nio dagar (fredag). Helgen efter det är det nån Rotarygrej och sen är det jul och sen byter jag familj och fortsätter att göra en massa coola grejer, men mer om det får ni läsa om i nästa uppdatering antar jag!

Ha det!

2 månader

Det har gått två månader sedan jag kom hit till Frankrike och en månad sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Grejer är fortsatt häftiga här, jag snabbläste mitt förra inlägg för att se vad jag har att berätta om och det är rätt mycket.

Det kom en österrikisk skolklass hit på besök. De var alla mycket trevliga. 94:or, men trevliga. Vi drog på lite små äventyr, bland annat en guidad tour i Bordeaux. Det var på tyska, så jag fattade inte ett dugg, men mycket schyst kille översatte allt åt mig, så nu har jag väl lite grundkunskaper om den staden, som för övrigt är väldigt vacker. Sedan drog vi också iväg till Dune du Pyla, Europas största sanddyner, vilket var mycket häftigt. Har bara sett grejen på bild, men man måste verkligen dra dit för att fatta, sjukt nice. Den tredje grejen vi gjorde var att vi drog iväg till Saint-Emilion som är en stad omringad av mängder med vinodlingar, väldigt vackert. Fick två guidade tourer där med, den ena var på tyska och den här gången var jag inte med killen som översatte så fint så jag log väl mest runt lite, men den andra var om vinprovning på franska, så nu har jag lärt mig lite grundläggande om det också, trevlans.

Det är intressant att se hur österrikarna som kom på besök känns mer som svenskar än fransmännen här, liksom lite mer nordisk mentalitet känns det som. Också intressant när man snackar om Sverige och se vad de tycker och vet om Sverige. De nämnde Mando Diao och Astrid Lindgren, den enda svenska personligheten som fransmännen här har nämnt för mig är Victoria Silvstedt. Intressant.

Hela den där grejen med det österrikiska utbytet var organiserat av min tysklärarinna, hon är häftig, även om mina känslor har kallnats lite inför henne eftersom hon är nästan lite överdrivet fransk så är det ändå fantastiskt att hon låter mig få hänga med till Österrike i december, som nu dessutom är 100 %! Ska bli väldigt kul, jag har bett min kära familj där hemma att skicka min kostym, för det blir bal!

Sedan, när österrikarna hade åkt hem igen, rullade vardagen på igen i skolan. Klasskamraterna är fortsatt snälla, även om de fortfarande är de mest svåra att förstå, vad beträffar själva språket. Franska ungdomar, kanske speciellt här, har mycket egna ord som de använder hela tiden. Och inte bara det, det finns även typiska franska gester som seriöst alla använder här när de talar, väldigt kul att se på för det är minst sagt annorlunda mot de lugna soffkonversationerna på enskilda. De är väldigt fysiska här på rasterna, de hoppar runt hela tiden och det är nästan alltid någon som är under någon annans arm, men oroa er inte sådan tänker jag inte bli. Det är på ett sätt ganska skönt för det är alltid någon som står och bara tittar på när de andra håller på, då kan jag stå med den personen och kolla lite så slipper jag känna mig konstig i ett hörn. För visst blir det lite svårt att socialisera ibland, mina vänner i Sverige och jag har oftast någonting gemensamt, jag tror man måste dela i alla fall något intresse eller någon vardagssyssla med någon för att kunna bli bra vänner. Här har jag absolut ingenting gemensamt med någon känns det som ibland. Allt är annorlunda, men man hittar kryphål, som musiken till exempel. Jag har introducerat Salem Al Fakir och det blev uppskattat :)

Annars har det hänt en annan större grej också, det var en Rotaryhelg i Nerac med de andra utbytesstudenterna i distriktet. Den här gången var det lite sämre organiserat, men ändå roligare eftersom man nu känner alla lite bättre.
Den stora grejen som var på agendan var att vi skulle göra en efterrätt från våra respektive hemländer. Jag som ensam svensk valde esset i rockärmen: Kanelbullar. Vi drog hem till rotaryfamiljer för att baka i grupper om tre, jag var med två andra amerikanska tjejer som gjorde lite brownies och annat gott. Vi åkte hem till en snubbe som hade hasselnötsodlingar, massor dessutom! Naturen runt omkring var väldigt vacker. De hade ett stort hus för att vara franskt, och en av familjens tre döttrar funderade på att söka som utbytesstudent till Sverige! Jag talade mycket varmt om Björn Borg, svensk matkultur och annat representativt bäst jag kunde. Hon älskade mina kanelbullar så mycket så jag kände mig tvungen att översätta receptet åt henne, hon kontaktade mig efteråt och sade att jag hade övertalat henne, så förhoppningsvis blir hon en utbytesstudent nästa år i midsommarnattssolens sköna land!

Annars var rotaryhelgen trevlig. Vi gjorde även lite paintball och annat skojsigt, men som sagt så var den sämre organiserad än den förra helgen. När jag kom dit såg jag att campingplatsen som vi bodde på hade en tennisbana, basketplan, fotbollsplan och annat, så jag tänkte att det skulle bli riktigt kul att få chansen att kanske bolla några bollar tennis med Roberto (killen från Ecuador som jag berättade om i mitt förra inlägg), men så blev det inte bara för att ingen visste var personalen var när vi frågade. Synd verkligen, men det kommer väl fler chanser.

Jag spelade även någon vecka efter helgen i Nerac på en konsert för en insamling till cancerforskning i en otroligt vacker kyrka. De gjorde flitigt reklam för den på rotaryhelgen, men bara en av de andra utbytesstudenterna kunde komma, de andra bor ganska långt bort desvärre. Konserten gick dock bra, jag fick mycket lovord och sånt efteråt. Det var genom att jag spelade på den första rotaryhelgen som jag kom i kontakt med min rektors fru, som sjöng opera och organiserade hela konserten. Hon och hennes man hade förlorat sin dotter i cancer för något år sedan. Hon studerade på läkarlinjen och hade bara någon termin kvar när de fick reda på att hon hade cancer och dog väldigt snabbt, jag tror det var bara ett halvår efter att hon fick veta. Otroligt sorgligt men jag är glad att jag fick möjligheten att delta i någonting så vackert, för resten av konserten var verkligen fantastiskt vacker, det är någonting speciellt med konserter i kyrkor.

Nu är det lov den här veckan till och med torsdag nästa vecka, skönt men också lite småtråkigt här ute i skogen. Jag antar att jag har varit med om så mycket fram tills nu att en vardag utan någonting direkt planerat känns märkligt tom, men jag gör mitt bästa för att aktivera mig. Idag var jag ute och sprang, och igår var jag i Spanien haha. Det var min värdpappa som erbjöd mig, han har ett resebyråföretag som anordnar bland annat bussresor och det blev en plats över på en tur så det var perfekt för mig! Vi drog till franska/spanska Pyrenéerna, väldigt fin natur där nere må jag säga. Det var 100 % pensionärer i bussen förutom mig, guiden, busschauffören och guidens son som också hängde med, så stoppen med bussen var ju riktade till den målgruppen, men det var bra i alla fall. Vi stannade på en outlet där jag hittade lite billiga sportkläder, en chokladfabrik, en tobaksaffär som var precis på andra sidan spanska gränsen så pensionärerna kunde köpa sina favoritcancerpinnar billigt och en restaurang som serverade riktigt bra mat. Nästan bara maten gjorde hela resan värd, men alla sjungande, groggy, franska pensionärer var också väldigt lustiga att se. En riktigt bra dag, igår!

Jag hoppas att allting ska fortsätta så bra som det har gjort hittills, jag har inte haft någon riktig svacka än vad gäller hemlängtan och sånt. Klart jag har saker att längta till, men det är inte så att det förstör min vardag. Jag har det fortfarande bra här och jag tvivlar fortfarande inte på att jag kommer vara väldigt nöjd efter mitt år här. Hoppas ni har det bra där hemma också, nu ska jag äta.

1 månad!

Nu har jag varit här i en månad, ganska mycket har hänt sen sist jag lade in ett ord på denna sida.

Jag är tvungen att lusläsa min dagbok för att förstå vad jag har gjort, allting händer lite hipp som happ här så man har inte tid att tänka över vad man har gjort. Skrattar lite smått för mig själv när jag läser de andra blogginläggen jag gjorde här för några veckor sedan, allt stämmer väl kanske inte till 100 % nu så här i efterhand men kul att arkivera ett första intryck.

Hur som haver, allt är fortsatt bra. Jag kan väl ta och berätta lite om de större händelserna i kronologisk ordning:

En torsdag för några veckor sedan var det mitt första Rotarymöte. Jag skrev ihop en liten presentation om mig själv, vad jag gillar att göra på fritiden och allt sånt och det gick bra. Rotaryklubben här verkar vara en lite mer klassisk stereotyp-Rotaryklubb, eftersom alla är män och man äter en fin middag och lite sådana smådetaljer, men likväl trevligt. Jag åt ostron för första gången, vilket var en hemsk upplevelse. Jag satt med min counsellor på ena sidan och Rotarypresidenten på andra sidan, min counsellor visade mig ungefär hur man skulle göra och den första gick ned med en mild ansträngning. Den andra däremot var verkligen hemsk, jag tog den med någon sorts vinägersås och fattade inte riktigt om man skulle tugga eller inte, så jag svalde den hel (den var stor) och fick ner den halvvägs ner i strupen innan den var påväg upp igen, men jag räddade situationen. Hur som helst så tror jag att jag kanske inte utförde de mest välklädda gesterna för att försöka visa för min counsellor vad som höll på att hända, men det gick ju bra till slut och jag tror inte jag orsakade allt för mycket uppmärksamhet. I övrigt väldigt god mat! De var alla trevliga gubbar men man sitter ju där lite tyst mestadels eftersom jag inte förstår allt vad de talar om, jag var skittrött också så jag ville egentligen helst bara hem och sova, men jag bibehöll leendet och knaprade i mig efterrätten.

Dagen efter, fredag, hade Christophe (counsellor) fixat en fin överraskning åt mig: jag skulle spela tennis med mamman i min tredje värdfamilj! Det var trevligt, hon är duktig! Dessutom spelade min klasskamrat på banan bredvid, han är 8 i Frankrike i sin årskull (-93), han frågade mig om jag ville lira någon gång och självklart svarade jag ja :) Efteråt drog jag hem till min tredje värdfamilj och det visade sig att allting krånglade sig för min värdpappa och så, så resultatet blev att jag sov över där, mycket trevligt, jag kommer ha två värdbrorsor som är 9 och 10 år och väldigt sportiga. Dagen efter var det tänkt att jag skulle hem på förmiddagen, men istället blev det att jag hängde med les Lafons (tredje värdfamiljen) med deras kompisar ut på sjön! Det var grymt häftigt, tidvattnet här är ganska drastiskt, vi lade till någonstans 150 meter ut i haven från en strand och rätt var det var så stod vi på land med båten, vid 14.30 vände det och efter någon timme kunde vi åka hem igen. Jag fick åka vattenskoter med min framtida värdpappa också, väldigt skoj! Det blev att jag sov över där den natten också och lirade Playstation med mina värdbrorsor, de ägde skiten ur mig på Call of Duty.

På fredagen kom också en polsk skolklass hit och hälsade på. De skulle stanna en vecka i skolan (ett utbyte med några andra i min skola som hade varit i deras skola i Polen). Min ekonomilärare frågade mig om jag ville hänga med dem på lite smågrejer under veckan på skoltid, såsom en guidad tur i Ville d'Hiver (gamla delen av Arcachon med häftiga hus), ett besök på Ostronmuséet och en båttur. Självklart svarade jag ja! Den dagen slapp jag DTL (tre timmar långa prov som man alltid har på fredagseftermiddagarna innan man slutar) tack vare det, mycket uppskattat. De andra utflykterna med Polackerna var också väldigt uppskattade, trevliga människor dedära!

En liknande grej kommer hända nu snart igen också, den här terminen har min tyskklass ett utbyte med en österrikisk skolklass som kommer hit om någon vecka. Jag kommer få hänga med på bland annat en guidad tur i Bordeaux och lite sånt, sjuuukt nice, men dock inte lika nice som det här: Min tysklärare frågade mig om jag ville hänga med till Österrike för att delta i utbytet, självklart svarade jag ja men det är inte riktigt 100 än, jag har fått ja från min kära familj hemma i la Suède och från skolan men det saknas att Rotary säger ja, imorgon kommer jag nog få klara besked och om de säger ja drar jag till Österrike i 9 dagar i december! Sick.

Ibland känns det som om jag har en sådan otrolig tur med allt. Jag har hört om andra utbytesstudenter här i Frankrike som ska göra slutprovet (le bac) och måste plugga lika hårt som alla andra i skolan, jag behöver inte göra alls lika mycket som de andra, jag försöker göra några läxor och småprov som vi får lite då och då det bästa jag kan, men skolan här är ingenting jag gör på liv och död direkt. Jag får också hänga med min skola på de här utbytesgrejerna, vilket är sinnessjukt kul också, och jag trivs bra med nästan allt. Lite småbekymmer finns det ju alltid, men det är bara smådetaljer och på det hela taget kan jag verkligen inte klaga.

Men, det är inte allt som har hänt. Jag har också varit på en inbound reunion i Royan för alla utbytesstudenter i mitt distrikt! Det var grymt kul det med, vi är 16 nationaliteter allt som allt, trevligt trevligt. Jag träffade en kille som spelar mycket tennis som jag antagligen kommer försöka träffa någon gång för att lira med, när han var som bäst var han 6:a i Ecuador, coolt, jag kommer antagligen få spö.

Vi besökte Europas största zoo, häftigt med en massa djur som jag aldrig hade sett förut. För bilder hänvisar jag till Facebook. Vi gjorde också lite strandaktiviteter och hade allmänt roligt!

På lördagkvällen var det en soirée med alla utbytesstudenter, lite rotarianer och andra, 150 pers allt som allt. Vi var alla tvugna att sjunga våra nationalsånger inför hela sällskapet, det var med varierad kvalité men kul. Jag var den ende svensken vilket innebar att jag fick ta micken och ta i från tårna själv på du gamla du fria, det lät väl antagligen hemskt men det var uppskattat dock :) Jag spelade också piano, vilket blev ännu mer uppskattat. Jag pratade efteråt med någon rotarian där och hon sa att hon kände rektorn på min skola, så nu har han snackat med mig och jag ska spela på en skolkonsert den 22:a oktober i en kyrka, najsnajs! Träffade även en annan utbytesstudent från Mexiko som spelade Debussy's berömda Arabesque sjukt härligt, hans pappa var konsertpianist och mamma typ pianolärare, han talade flytande tyska också. Skön kille verkligen.

För övrigt rullar allt på bra. Vardagen är inte allt för tung, jag läser Harry Potter på franska på bussen och försöker prata med så många jag kan i skolan och så. Språket går väl framåt, även fast jag kanske inte märker det, men när jag tänker på det kan jag göra mig mycket bättre förstådd nu än när jag klev ur flygplanet den 26:e augusti. Jag förstår också nästan allt folk säger till mig, bara de omformulerar sig lite ibland. Det är ju självklart svårt att vara med i en gängkonversation i skolan där de snackar med egenuppfuna ord och skitsnabbt, men det kommer väl.

Just nu försöker jag mest bara leva i nuet och inte längta för mycket till att lära mig flytande franska, två bussresor nästa år med Rotary (en till Spanien på sportlovet 1 vecka och en större europatour 2 veckor på påsklovet), eventuellt Österrike i december och er där hemma, jag har det bra här.