Jag har nu avverkat min tredje månad här. Jag vet inte hur det är för er andra som lever era "normala" liv, men jag tycker tiden går så otroligt fort här, samtidigt har jag gjort loooads of stuff.
Hur onormal jag än känner mig här har känsloprognoserna för en typisk utbytesstudent med Rotary stämt väldigt bra på mig. Jag kom hit, var väldigt entusiastisk när allt fortfarande var nytt och blabla, sen när allt började bli vardag blev det lite lugnare och tillslut kanske lite långtråkigt i slutet av förra månaden och början av denna, men nu rör sig grejer igen och jag vet inte riktigt vad jag gör från den ena dagen till den andra - livet som utbytare är random som min gode vän Tommy sade till mig en gång. Därför har jag blivit väldigt bra på att föra dagbok igen, jag vill föreviga saker och träna min skrivfranska varje dag. Just nu är jag nog inne i den intensivaste perioden hittills som jag upplever det, men jag får väl ta och berätta lite kronologiskt.
Som sagt började månaden lite segt, tittade mycket på film, har börjat springa några gånger då och då när jag känner för det och jag började gå lite med ena hunden också för att fördriva tiden. Harry Potter på franska har även varit en stadig klippa i stormen.
Den första lite roligare grejen jag gjorde den här månaden var att jag gick på en fotbollsmatch med en annan utbytesstudent och hans counsellor som bor nära (dock inte i samma klubb). Trodde det skulle vara ungefär som förra gången, så tänkte att det blir väl trevligt, men den här gången hade vi vip-biljetter och var på buffégrejs innan och allt, mycket skojs! Dålig match dock, men åt på restaurang och sånt efteråt så i sin helhet var det en riktigt bra kväll.
Nästa lite mer spektakulära grej som jag har gjort är att jag hängde med rotaryklubben en kväll, min värdpappa hade sagt att vi skulle till en restaurang i skogen, inget mer. Men mer än så var det allt! Vi blev hämtade i buss, drog iväg mot sherwoodskogen, körde på ett viltsvin, sedan blev det som i den där klyschan som man jämt drar med att vägen bara blir mindre och mindre, bara att det verkligen var sant. Tillslut var vi knappt på en väg längre utan slingrade oss mellan träden på gropig sand när vi plötsligt såg ett ljus i horisonten och slutligen anlände till vårt mål: en restaurang driven av en tant sedan 30 år tillbaka som hade en spektakulär hatt, ett traditionellt sätt och lagade all mat själv. I välkomstanförandet berättade hon att hon har varit i yrket i 30 år och att i 30 år har hon fått höra att hon lagar för mycket mat, vilket antagligen var en markering att hon inte tog det som en ursäkt för att inte äta upp. Det är sant att det dukades upp sinnessjukt mycket mat och alla hade sagt till mig att det vill till att man äter upp annars blir hon skitsur. Eftersom jag var den överlägset yngsta vid mitt bord och för övrigt av alla andra i hela sällskapet också blev det jag som fick käka upp det sista av allt. Jag var otroligt mätt, matt och belåten efteråt kan jag väl säga med lätt underdrift.
Förra helgen spenderade jag hemma hos en Rotaryfamilj i centrala Arcachon. Det var en väldigt fin helg. De hade en hund som till skillnad från de flesta hundar här gick inomhus och var inte så hårig och hängig, väldigt kul att leka med! De hade två söner som båda går på min skola (Saint-Elme), 13 och 16 år och väldigt schysta. Vi gick på bio och promenerade lite i Arcachon, trevligt! Höjdpunkten var nästan att inte behöva gå upp klockan 6 på måndag morgon utan att istället lungt vila till kvart över sju. De lät mig smaka många fransktypiska maträtter också som jag inte kommer ihåg namnet på men det lät väl snofsigt.
Tisdagen därpå var det en kväll med Rotary där vi såg på den nya Disneyfilmen som officiellt släpps den första december. Det var en förhandsvisning där 8€ av biljettpriset gick till hjärnforskning. Restaurang efteråt, såklart. Filmen var najs också.
Den här helgen är jag hemma hos en Rotarian som är general för den franska flygvapnet (pensionerad nu, men en gång general = alltid general formellt sett), han är en riktigt go gubbe, hans fru är trevlig hon med. Igår var vi på restaurang och ikväll är jag ensam hemma för de skulle till några vänner. Deras hus påminner mig väldigt mycket om min farmor och farfars hus som jag tycker väldigt mycket om, väcker lite nostalgikänslor eller vad man kallar det. Finfint. Ryktet går att vi kanske ska till Toulouse imorn, får se, har hört att det ska vara en väldigt fin stad. Hur som helst råder det ingen tvekan om att denna helg kommer att bli riktigt trevlig den med.
Hej hopp, nästa vecka drar jag till Österrike i nio dagar (fredag). Helgen efter det är det nån Rotarygrej och sen är det jul och sen byter jag familj och fortsätter att göra en massa coola grejer, men mer om det får ni läsa om i nästa uppdatering antar jag!
Ha det!
fredag 26 november 2010
onsdag 27 oktober 2010
2 månader
Det har gått två månader sedan jag kom hit till Frankrike och en månad sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Grejer är fortsatt häftiga här, jag snabbläste mitt förra inlägg för att se vad jag har att berätta om och det är rätt mycket.
Det kom en österrikisk skolklass hit på besök. De var alla mycket trevliga. 94:or, men trevliga. Vi drog på lite små äventyr, bland annat en guidad tour i Bordeaux. Det var på tyska, så jag fattade inte ett dugg, men mycket schyst kille översatte allt åt mig, så nu har jag väl lite grundkunskaper om den staden, som för övrigt är väldigt vacker. Sedan drog vi också iväg till Dune du Pyla, Europas största sanddyner, vilket var mycket häftigt. Har bara sett grejen på bild, men man måste verkligen dra dit för att fatta, sjukt nice. Den tredje grejen vi gjorde var att vi drog iväg till Saint-Emilion som är en stad omringad av mängder med vinodlingar, väldigt vackert. Fick två guidade tourer där med, den ena var på tyska och den här gången var jag inte med killen som översatte så fint så jag log väl mest runt lite, men den andra var om vinprovning på franska, så nu har jag lärt mig lite grundläggande om det också, trevlans.
Det är intressant att se hur österrikarna som kom på besök känns mer som svenskar än fransmännen här, liksom lite mer nordisk mentalitet känns det som. Också intressant när man snackar om Sverige och se vad de tycker och vet om Sverige. De nämnde Mando Diao och Astrid Lindgren, den enda svenska personligheten som fransmännen här har nämnt för mig är Victoria Silvstedt. Intressant.
Hela den där grejen med det österrikiska utbytet var organiserat av min tysklärarinna, hon är häftig, även om mina känslor har kallnats lite inför henne eftersom hon är nästan lite överdrivet fransk så är det ändå fantastiskt att hon låter mig få hänga med till Österrike i december, som nu dessutom är 100 %! Ska bli väldigt kul, jag har bett min kära familj där hemma att skicka min kostym, för det blir bal!
Sedan, när österrikarna hade åkt hem igen, rullade vardagen på igen i skolan. Klasskamraterna är fortsatt snälla, även om de fortfarande är de mest svåra att förstå, vad beträffar själva språket. Franska ungdomar, kanske speciellt här, har mycket egna ord som de använder hela tiden. Och inte bara det, det finns även typiska franska gester som seriöst alla använder här när de talar, väldigt kul att se på för det är minst sagt annorlunda mot de lugna soffkonversationerna på enskilda. De är väldigt fysiska här på rasterna, de hoppar runt hela tiden och det är nästan alltid någon som är under någon annans arm, men oroa er inte sådan tänker jag inte bli. Det är på ett sätt ganska skönt för det är alltid någon som står och bara tittar på när de andra håller på, då kan jag stå med den personen och kolla lite så slipper jag känna mig konstig i ett hörn. För visst blir det lite svårt att socialisera ibland, mina vänner i Sverige och jag har oftast någonting gemensamt, jag tror man måste dela i alla fall något intresse eller någon vardagssyssla med någon för att kunna bli bra vänner. Här har jag absolut ingenting gemensamt med någon känns det som ibland. Allt är annorlunda, men man hittar kryphål, som musiken till exempel. Jag har introducerat Salem Al Fakir och det blev uppskattat :)
Annars har det hänt en annan större grej också, det var en Rotaryhelg i Nerac med de andra utbytesstudenterna i distriktet. Den här gången var det lite sämre organiserat, men ändå roligare eftersom man nu känner alla lite bättre.
Den stora grejen som var på agendan var att vi skulle göra en efterrätt från våra respektive hemländer. Jag som ensam svensk valde esset i rockärmen: Kanelbullar. Vi drog hem till rotaryfamiljer för att baka i grupper om tre, jag var med två andra amerikanska tjejer som gjorde lite brownies och annat gott. Vi åkte hem till en snubbe som hade hasselnötsodlingar, massor dessutom! Naturen runt omkring var väldigt vacker. De hade ett stort hus för att vara franskt, och en av familjens tre döttrar funderade på att söka som utbytesstudent till Sverige! Jag talade mycket varmt om Björn Borg, svensk matkultur och annat representativt bäst jag kunde. Hon älskade mina kanelbullar så mycket så jag kände mig tvungen att översätta receptet åt henne, hon kontaktade mig efteråt och sade att jag hade övertalat henne, så förhoppningsvis blir hon en utbytesstudent nästa år i midsommarnattssolens sköna land!
Annars var rotaryhelgen trevlig. Vi gjorde även lite paintball och annat skojsigt, men som sagt så var den sämre organiserad än den förra helgen. När jag kom dit såg jag att campingplatsen som vi bodde på hade en tennisbana, basketplan, fotbollsplan och annat, så jag tänkte att det skulle bli riktigt kul att få chansen att kanske bolla några bollar tennis med Roberto (killen från Ecuador som jag berättade om i mitt förra inlägg), men så blev det inte bara för att ingen visste var personalen var när vi frågade. Synd verkligen, men det kommer väl fler chanser.
Jag spelade även någon vecka efter helgen i Nerac på en konsert för en insamling till cancerforskning i en otroligt vacker kyrka. De gjorde flitigt reklam för den på rotaryhelgen, men bara en av de andra utbytesstudenterna kunde komma, de andra bor ganska långt bort desvärre. Konserten gick dock bra, jag fick mycket lovord och sånt efteråt. Det var genom att jag spelade på den första rotaryhelgen som jag kom i kontakt med min rektors fru, som sjöng opera och organiserade hela konserten. Hon och hennes man hade förlorat sin dotter i cancer för något år sedan. Hon studerade på läkarlinjen och hade bara någon termin kvar när de fick reda på att hon hade cancer och dog väldigt snabbt, jag tror det var bara ett halvår efter att hon fick veta. Otroligt sorgligt men jag är glad att jag fick möjligheten att delta i någonting så vackert, för resten av konserten var verkligen fantastiskt vacker, det är någonting speciellt med konserter i kyrkor.
Nu är det lov den här veckan till och med torsdag nästa vecka, skönt men också lite småtråkigt här ute i skogen. Jag antar att jag har varit med om så mycket fram tills nu att en vardag utan någonting direkt planerat känns märkligt tom, men jag gör mitt bästa för att aktivera mig. Idag var jag ute och sprang, och igår var jag i Spanien haha. Det var min värdpappa som erbjöd mig, han har ett resebyråföretag som anordnar bland annat bussresor och det blev en plats över på en tur så det var perfekt för mig! Vi drog till franska/spanska Pyrenéerna, väldigt fin natur där nere må jag säga. Det var 100 % pensionärer i bussen förutom mig, guiden, busschauffören och guidens son som också hängde med, så stoppen med bussen var ju riktade till den målgruppen, men det var bra i alla fall. Vi stannade på en outlet där jag hittade lite billiga sportkläder, en chokladfabrik, en tobaksaffär som var precis på andra sidan spanska gränsen så pensionärerna kunde köpa sina favoritcancerpinnar billigt och en restaurang som serverade riktigt bra mat. Nästan bara maten gjorde hela resan värd, men alla sjungande, groggy, franska pensionärer var också väldigt lustiga att se. En riktigt bra dag, igår!
Jag hoppas att allting ska fortsätta så bra som det har gjort hittills, jag har inte haft någon riktig svacka än vad gäller hemlängtan och sånt. Klart jag har saker att längta till, men det är inte så att det förstör min vardag. Jag har det fortfarande bra här och jag tvivlar fortfarande inte på att jag kommer vara väldigt nöjd efter mitt år här. Hoppas ni har det bra där hemma också, nu ska jag äta.
Det kom en österrikisk skolklass hit på besök. De var alla mycket trevliga. 94:or, men trevliga. Vi drog på lite små äventyr, bland annat en guidad tour i Bordeaux. Det var på tyska, så jag fattade inte ett dugg, men mycket schyst kille översatte allt åt mig, så nu har jag väl lite grundkunskaper om den staden, som för övrigt är väldigt vacker. Sedan drog vi också iväg till Dune du Pyla, Europas största sanddyner, vilket var mycket häftigt. Har bara sett grejen på bild, men man måste verkligen dra dit för att fatta, sjukt nice. Den tredje grejen vi gjorde var att vi drog iväg till Saint-Emilion som är en stad omringad av mängder med vinodlingar, väldigt vackert. Fick två guidade tourer där med, den ena var på tyska och den här gången var jag inte med killen som översatte så fint så jag log väl mest runt lite, men den andra var om vinprovning på franska, så nu har jag lärt mig lite grundläggande om det också, trevlans.
Det är intressant att se hur österrikarna som kom på besök känns mer som svenskar än fransmännen här, liksom lite mer nordisk mentalitet känns det som. Också intressant när man snackar om Sverige och se vad de tycker och vet om Sverige. De nämnde Mando Diao och Astrid Lindgren, den enda svenska personligheten som fransmännen här har nämnt för mig är Victoria Silvstedt. Intressant.
Hela den där grejen med det österrikiska utbytet var organiserat av min tysklärarinna, hon är häftig, även om mina känslor har kallnats lite inför henne eftersom hon är nästan lite överdrivet fransk så är det ändå fantastiskt att hon låter mig få hänga med till Österrike i december, som nu dessutom är 100 %! Ska bli väldigt kul, jag har bett min kära familj där hemma att skicka min kostym, för det blir bal!
Sedan, när österrikarna hade åkt hem igen, rullade vardagen på igen i skolan. Klasskamraterna är fortsatt snälla, även om de fortfarande är de mest svåra att förstå, vad beträffar själva språket. Franska ungdomar, kanske speciellt här, har mycket egna ord som de använder hela tiden. Och inte bara det, det finns även typiska franska gester som seriöst alla använder här när de talar, väldigt kul att se på för det är minst sagt annorlunda mot de lugna soffkonversationerna på enskilda. De är väldigt fysiska här på rasterna, de hoppar runt hela tiden och det är nästan alltid någon som är under någon annans arm, men oroa er inte sådan tänker jag inte bli. Det är på ett sätt ganska skönt för det är alltid någon som står och bara tittar på när de andra håller på, då kan jag stå med den personen och kolla lite så slipper jag känna mig konstig i ett hörn. För visst blir det lite svårt att socialisera ibland, mina vänner i Sverige och jag har oftast någonting gemensamt, jag tror man måste dela i alla fall något intresse eller någon vardagssyssla med någon för att kunna bli bra vänner. Här har jag absolut ingenting gemensamt med någon känns det som ibland. Allt är annorlunda, men man hittar kryphål, som musiken till exempel. Jag har introducerat Salem Al Fakir och det blev uppskattat :)
Annars har det hänt en annan större grej också, det var en Rotaryhelg i Nerac med de andra utbytesstudenterna i distriktet. Den här gången var det lite sämre organiserat, men ändå roligare eftersom man nu känner alla lite bättre.
Den stora grejen som var på agendan var att vi skulle göra en efterrätt från våra respektive hemländer. Jag som ensam svensk valde esset i rockärmen: Kanelbullar. Vi drog hem till rotaryfamiljer för att baka i grupper om tre, jag var med två andra amerikanska tjejer som gjorde lite brownies och annat gott. Vi åkte hem till en snubbe som hade hasselnötsodlingar, massor dessutom! Naturen runt omkring var väldigt vacker. De hade ett stort hus för att vara franskt, och en av familjens tre döttrar funderade på att söka som utbytesstudent till Sverige! Jag talade mycket varmt om Björn Borg, svensk matkultur och annat representativt bäst jag kunde. Hon älskade mina kanelbullar så mycket så jag kände mig tvungen att översätta receptet åt henne, hon kontaktade mig efteråt och sade att jag hade övertalat henne, så förhoppningsvis blir hon en utbytesstudent nästa år i midsommarnattssolens sköna land!
Annars var rotaryhelgen trevlig. Vi gjorde även lite paintball och annat skojsigt, men som sagt så var den sämre organiserad än den förra helgen. När jag kom dit såg jag att campingplatsen som vi bodde på hade en tennisbana, basketplan, fotbollsplan och annat, så jag tänkte att det skulle bli riktigt kul att få chansen att kanske bolla några bollar tennis med Roberto (killen från Ecuador som jag berättade om i mitt förra inlägg), men så blev det inte bara för att ingen visste var personalen var när vi frågade. Synd verkligen, men det kommer väl fler chanser.
Jag spelade även någon vecka efter helgen i Nerac på en konsert för en insamling till cancerforskning i en otroligt vacker kyrka. De gjorde flitigt reklam för den på rotaryhelgen, men bara en av de andra utbytesstudenterna kunde komma, de andra bor ganska långt bort desvärre. Konserten gick dock bra, jag fick mycket lovord och sånt efteråt. Det var genom att jag spelade på den första rotaryhelgen som jag kom i kontakt med min rektors fru, som sjöng opera och organiserade hela konserten. Hon och hennes man hade förlorat sin dotter i cancer för något år sedan. Hon studerade på läkarlinjen och hade bara någon termin kvar när de fick reda på att hon hade cancer och dog väldigt snabbt, jag tror det var bara ett halvår efter att hon fick veta. Otroligt sorgligt men jag är glad att jag fick möjligheten att delta i någonting så vackert, för resten av konserten var verkligen fantastiskt vacker, det är någonting speciellt med konserter i kyrkor.
Nu är det lov den här veckan till och med torsdag nästa vecka, skönt men också lite småtråkigt här ute i skogen. Jag antar att jag har varit med om så mycket fram tills nu att en vardag utan någonting direkt planerat känns märkligt tom, men jag gör mitt bästa för att aktivera mig. Idag var jag ute och sprang, och igår var jag i Spanien haha. Det var min värdpappa som erbjöd mig, han har ett resebyråföretag som anordnar bland annat bussresor och det blev en plats över på en tur så det var perfekt för mig! Vi drog till franska/spanska Pyrenéerna, väldigt fin natur där nere må jag säga. Det var 100 % pensionärer i bussen förutom mig, guiden, busschauffören och guidens son som också hängde med, så stoppen med bussen var ju riktade till den målgruppen, men det var bra i alla fall. Vi stannade på en outlet där jag hittade lite billiga sportkläder, en chokladfabrik, en tobaksaffär som var precis på andra sidan spanska gränsen så pensionärerna kunde köpa sina favoritcancerpinnar billigt och en restaurang som serverade riktigt bra mat. Nästan bara maten gjorde hela resan värd, men alla sjungande, groggy, franska pensionärer var också väldigt lustiga att se. En riktigt bra dag, igår!
Jag hoppas att allting ska fortsätta så bra som det har gjort hittills, jag har inte haft någon riktig svacka än vad gäller hemlängtan och sånt. Klart jag har saker att längta till, men det är inte så att det förstör min vardag. Jag har det fortfarande bra här och jag tvivlar fortfarande inte på att jag kommer vara väldigt nöjd efter mitt år här. Hoppas ni har det bra där hemma också, nu ska jag äta.
söndag 26 september 2010
1 månad!
Nu har jag varit här i en månad, ganska mycket har hänt sen sist jag lade in ett ord på denna sida.
Jag är tvungen att lusläsa min dagbok för att förstå vad jag har gjort, allting händer lite hipp som happ här så man har inte tid att tänka över vad man har gjort. Skrattar lite smått för mig själv när jag läser de andra blogginläggen jag gjorde här för några veckor sedan, allt stämmer väl kanske inte till 100 % nu så här i efterhand men kul att arkivera ett första intryck.
Hur som haver, allt är fortsatt bra. Jag kan väl ta och berätta lite om de större händelserna i kronologisk ordning:
En torsdag för några veckor sedan var det mitt första Rotarymöte. Jag skrev ihop en liten presentation om mig själv, vad jag gillar att göra på fritiden och allt sånt och det gick bra. Rotaryklubben här verkar vara en lite mer klassisk stereotyp-Rotaryklubb, eftersom alla är män och man äter en fin middag och lite sådana smådetaljer, men likväl trevligt. Jag åt ostron för första gången, vilket var en hemsk upplevelse. Jag satt med min counsellor på ena sidan och Rotarypresidenten på andra sidan, min counsellor visade mig ungefär hur man skulle göra och den första gick ned med en mild ansträngning. Den andra däremot var verkligen hemsk, jag tog den med någon sorts vinägersås och fattade inte riktigt om man skulle tugga eller inte, så jag svalde den hel (den var stor) och fick ner den halvvägs ner i strupen innan den var påväg upp igen, men jag räddade situationen. Hur som helst så tror jag att jag kanske inte utförde de mest välklädda gesterna för att försöka visa för min counsellor vad som höll på att hända, men det gick ju bra till slut och jag tror inte jag orsakade allt för mycket uppmärksamhet. I övrigt väldigt god mat! De var alla trevliga gubbar men man sitter ju där lite tyst mestadels eftersom jag inte förstår allt vad de talar om, jag var skittrött också så jag ville egentligen helst bara hem och sova, men jag bibehöll leendet och knaprade i mig efterrätten.
Dagen efter, fredag, hade Christophe (counsellor) fixat en fin överraskning åt mig: jag skulle spela tennis med mamman i min tredje värdfamilj! Det var trevligt, hon är duktig! Dessutom spelade min klasskamrat på banan bredvid, han är 8 i Frankrike i sin årskull (-93), han frågade mig om jag ville lira någon gång och självklart svarade jag ja :) Efteråt drog jag hem till min tredje värdfamilj och det visade sig att allting krånglade sig för min värdpappa och så, så resultatet blev att jag sov över där, mycket trevligt, jag kommer ha två värdbrorsor som är 9 och 10 år och väldigt sportiga. Dagen efter var det tänkt att jag skulle hem på förmiddagen, men istället blev det att jag hängde med les Lafons (tredje värdfamiljen) med deras kompisar ut på sjön! Det var grymt häftigt, tidvattnet här är ganska drastiskt, vi lade till någonstans 150 meter ut i haven från en strand och rätt var det var så stod vi på land med båten, vid 14.30 vände det och efter någon timme kunde vi åka hem igen. Jag fick åka vattenskoter med min framtida värdpappa också, väldigt skoj! Det blev att jag sov över där den natten också och lirade Playstation med mina värdbrorsor, de ägde skiten ur mig på Call of Duty.
På fredagen kom också en polsk skolklass hit och hälsade på. De skulle stanna en vecka i skolan (ett utbyte med några andra i min skola som hade varit i deras skola i Polen). Min ekonomilärare frågade mig om jag ville hänga med dem på lite smågrejer under veckan på skoltid, såsom en guidad tur i Ville d'Hiver (gamla delen av Arcachon med häftiga hus), ett besök på Ostronmuséet och en båttur. Självklart svarade jag ja! Den dagen slapp jag DTL (tre timmar långa prov som man alltid har på fredagseftermiddagarna innan man slutar) tack vare det, mycket uppskattat. De andra utflykterna med Polackerna var också väldigt uppskattade, trevliga människor dedära!
En liknande grej kommer hända nu snart igen också, den här terminen har min tyskklass ett utbyte med en österrikisk skolklass som kommer hit om någon vecka. Jag kommer få hänga med på bland annat en guidad tur i Bordeaux och lite sånt, sjuuukt nice, men dock inte lika nice som det här: Min tysklärare frågade mig om jag ville hänga med till Österrike för att delta i utbytet, självklart svarade jag ja men det är inte riktigt 100 än, jag har fått ja från min kära familj hemma i la Suède och från skolan men det saknas att Rotary säger ja, imorgon kommer jag nog få klara besked och om de säger ja drar jag till Österrike i 9 dagar i december! Sick.
Ibland känns det som om jag har en sådan otrolig tur med allt. Jag har hört om andra utbytesstudenter här i Frankrike som ska göra slutprovet (le bac) och måste plugga lika hårt som alla andra i skolan, jag behöver inte göra alls lika mycket som de andra, jag försöker göra några läxor och småprov som vi får lite då och då det bästa jag kan, men skolan här är ingenting jag gör på liv och död direkt. Jag får också hänga med min skola på de här utbytesgrejerna, vilket är sinnessjukt kul också, och jag trivs bra med nästan allt. Lite småbekymmer finns det ju alltid, men det är bara smådetaljer och på det hela taget kan jag verkligen inte klaga.
Men, det är inte allt som har hänt. Jag har också varit på en inbound reunion i Royan för alla utbytesstudenter i mitt distrikt! Det var grymt kul det med, vi är 16 nationaliteter allt som allt, trevligt trevligt. Jag träffade en kille som spelar mycket tennis som jag antagligen kommer försöka träffa någon gång för att lira med, när han var som bäst var han 6:a i Ecuador, coolt, jag kommer antagligen få spö.
Vi besökte Europas största zoo, häftigt med en massa djur som jag aldrig hade sett förut. För bilder hänvisar jag till Facebook. Vi gjorde också lite strandaktiviteter och hade allmänt roligt!
På lördagkvällen var det en soirée med alla utbytesstudenter, lite rotarianer och andra, 150 pers allt som allt. Vi var alla tvugna att sjunga våra nationalsånger inför hela sällskapet, det var med varierad kvalité men kul. Jag var den ende svensken vilket innebar att jag fick ta micken och ta i från tårna själv på du gamla du fria, det lät väl antagligen hemskt men det var uppskattat dock :) Jag spelade också piano, vilket blev ännu mer uppskattat. Jag pratade efteråt med någon rotarian där och hon sa att hon kände rektorn på min skola, så nu har han snackat med mig och jag ska spela på en skolkonsert den 22:a oktober i en kyrka, najsnajs! Träffade även en annan utbytesstudent från Mexiko som spelade Debussy's berömda Arabesque sjukt härligt, hans pappa var konsertpianist och mamma typ pianolärare, han talade flytande tyska också. Skön kille verkligen.
För övrigt rullar allt på bra. Vardagen är inte allt för tung, jag läser Harry Potter på franska på bussen och försöker prata med så många jag kan i skolan och så. Språket går väl framåt, även fast jag kanske inte märker det, men när jag tänker på det kan jag göra mig mycket bättre förstådd nu än när jag klev ur flygplanet den 26:e augusti. Jag förstår också nästan allt folk säger till mig, bara de omformulerar sig lite ibland. Det är ju självklart svårt att vara med i en gängkonversation i skolan där de snackar med egenuppfuna ord och skitsnabbt, men det kommer väl.
Just nu försöker jag mest bara leva i nuet och inte längta för mycket till att lära mig flytande franska, två bussresor nästa år med Rotary (en till Spanien på sportlovet 1 vecka och en större europatour 2 veckor på påsklovet), eventuellt Österrike i december och er där hemma, jag har det bra här.
Jag är tvungen att lusläsa min dagbok för att förstå vad jag har gjort, allting händer lite hipp som happ här så man har inte tid att tänka över vad man har gjort. Skrattar lite smått för mig själv när jag läser de andra blogginläggen jag gjorde här för några veckor sedan, allt stämmer väl kanske inte till 100 % nu så här i efterhand men kul att arkivera ett första intryck.
Hur som haver, allt är fortsatt bra. Jag kan väl ta och berätta lite om de större händelserna i kronologisk ordning:
En torsdag för några veckor sedan var det mitt första Rotarymöte. Jag skrev ihop en liten presentation om mig själv, vad jag gillar att göra på fritiden och allt sånt och det gick bra. Rotaryklubben här verkar vara en lite mer klassisk stereotyp-Rotaryklubb, eftersom alla är män och man äter en fin middag och lite sådana smådetaljer, men likväl trevligt. Jag åt ostron för första gången, vilket var en hemsk upplevelse. Jag satt med min counsellor på ena sidan och Rotarypresidenten på andra sidan, min counsellor visade mig ungefär hur man skulle göra och den första gick ned med en mild ansträngning. Den andra däremot var verkligen hemsk, jag tog den med någon sorts vinägersås och fattade inte riktigt om man skulle tugga eller inte, så jag svalde den hel (den var stor) och fick ner den halvvägs ner i strupen innan den var påväg upp igen, men jag räddade situationen. Hur som helst så tror jag att jag kanske inte utförde de mest välklädda gesterna för att försöka visa för min counsellor vad som höll på att hända, men det gick ju bra till slut och jag tror inte jag orsakade allt för mycket uppmärksamhet. I övrigt väldigt god mat! De var alla trevliga gubbar men man sitter ju där lite tyst mestadels eftersom jag inte förstår allt vad de talar om, jag var skittrött också så jag ville egentligen helst bara hem och sova, men jag bibehöll leendet och knaprade i mig efterrätten.
Dagen efter, fredag, hade Christophe (counsellor) fixat en fin överraskning åt mig: jag skulle spela tennis med mamman i min tredje värdfamilj! Det var trevligt, hon är duktig! Dessutom spelade min klasskamrat på banan bredvid, han är 8 i Frankrike i sin årskull (-93), han frågade mig om jag ville lira någon gång och självklart svarade jag ja :) Efteråt drog jag hem till min tredje värdfamilj och det visade sig att allting krånglade sig för min värdpappa och så, så resultatet blev att jag sov över där, mycket trevligt, jag kommer ha två värdbrorsor som är 9 och 10 år och väldigt sportiga. Dagen efter var det tänkt att jag skulle hem på förmiddagen, men istället blev det att jag hängde med les Lafons (tredje värdfamiljen) med deras kompisar ut på sjön! Det var grymt häftigt, tidvattnet här är ganska drastiskt, vi lade till någonstans 150 meter ut i haven från en strand och rätt var det var så stod vi på land med båten, vid 14.30 vände det och efter någon timme kunde vi åka hem igen. Jag fick åka vattenskoter med min framtida värdpappa också, väldigt skoj! Det blev att jag sov över där den natten också och lirade Playstation med mina värdbrorsor, de ägde skiten ur mig på Call of Duty.
På fredagen kom också en polsk skolklass hit och hälsade på. De skulle stanna en vecka i skolan (ett utbyte med några andra i min skola som hade varit i deras skola i Polen). Min ekonomilärare frågade mig om jag ville hänga med dem på lite smågrejer under veckan på skoltid, såsom en guidad tur i Ville d'Hiver (gamla delen av Arcachon med häftiga hus), ett besök på Ostronmuséet och en båttur. Självklart svarade jag ja! Den dagen slapp jag DTL (tre timmar långa prov som man alltid har på fredagseftermiddagarna innan man slutar) tack vare det, mycket uppskattat. De andra utflykterna med Polackerna var också väldigt uppskattade, trevliga människor dedära!
En liknande grej kommer hända nu snart igen också, den här terminen har min tyskklass ett utbyte med en österrikisk skolklass som kommer hit om någon vecka. Jag kommer få hänga med på bland annat en guidad tur i Bordeaux och lite sånt, sjuuukt nice, men dock inte lika nice som det här: Min tysklärare frågade mig om jag ville hänga med till Österrike för att delta i utbytet, självklart svarade jag ja men det är inte riktigt 100 än, jag har fått ja från min kära familj hemma i la Suède och från skolan men det saknas att Rotary säger ja, imorgon kommer jag nog få klara besked och om de säger ja drar jag till Österrike i 9 dagar i december! Sick.
Ibland känns det som om jag har en sådan otrolig tur med allt. Jag har hört om andra utbytesstudenter här i Frankrike som ska göra slutprovet (le bac) och måste plugga lika hårt som alla andra i skolan, jag behöver inte göra alls lika mycket som de andra, jag försöker göra några läxor och småprov som vi får lite då och då det bästa jag kan, men skolan här är ingenting jag gör på liv och död direkt. Jag får också hänga med min skola på de här utbytesgrejerna, vilket är sinnessjukt kul också, och jag trivs bra med nästan allt. Lite småbekymmer finns det ju alltid, men det är bara smådetaljer och på det hela taget kan jag verkligen inte klaga.
Men, det är inte allt som har hänt. Jag har också varit på en inbound reunion i Royan för alla utbytesstudenter i mitt distrikt! Det var grymt kul det med, vi är 16 nationaliteter allt som allt, trevligt trevligt. Jag träffade en kille som spelar mycket tennis som jag antagligen kommer försöka träffa någon gång för att lira med, när han var som bäst var han 6:a i Ecuador, coolt, jag kommer antagligen få spö.
Vi besökte Europas största zoo, häftigt med en massa djur som jag aldrig hade sett förut. För bilder hänvisar jag till Facebook. Vi gjorde också lite strandaktiviteter och hade allmänt roligt!
På lördagkvällen var det en soirée med alla utbytesstudenter, lite rotarianer och andra, 150 pers allt som allt. Vi var alla tvugna att sjunga våra nationalsånger inför hela sällskapet, det var med varierad kvalité men kul. Jag var den ende svensken vilket innebar att jag fick ta micken och ta i från tårna själv på du gamla du fria, det lät väl antagligen hemskt men det var uppskattat dock :) Jag spelade också piano, vilket blev ännu mer uppskattat. Jag pratade efteråt med någon rotarian där och hon sa att hon kände rektorn på min skola, så nu har han snackat med mig och jag ska spela på en skolkonsert den 22:a oktober i en kyrka, najsnajs! Träffade även en annan utbytesstudent från Mexiko som spelade Debussy's berömda Arabesque sjukt härligt, hans pappa var konsertpianist och mamma typ pianolärare, han talade flytande tyska också. Skön kille verkligen.
För övrigt rullar allt på bra. Vardagen är inte allt för tung, jag läser Harry Potter på franska på bussen och försöker prata med så många jag kan i skolan och så. Språket går väl framåt, även fast jag kanske inte märker det, men när jag tänker på det kan jag göra mig mycket bättre förstådd nu än när jag klev ur flygplanet den 26:e augusti. Jag förstår också nästan allt folk säger till mig, bara de omformulerar sig lite ibland. Det är ju självklart svårt att vara med i en gängkonversation i skolan där de snackar med egenuppfuna ord och skitsnabbt, men det kommer väl.
Just nu försöker jag mest bara leva i nuet och inte längta för mycket till att lära mig flytande franska, två bussresor nästa år med Rotary (en till Spanien på sportlovet 1 vecka och en större europatour 2 veckor på påsklovet), eventuellt Österrike i december och er där hemma, jag har det bra här.
fredag 3 september 2010
Skola
Nu har jag börjat i skolan här, la rentrée var igår och jag måste säga att jag är verkligen imponerad! jag hade hört så otroligt mycket om hur jobbigt det var i den franska skolan, men allt är supernice. Alla mina klasskamrater är schysta, min klass är verkligen någonting jag har haft tur med, det existerar ingen mobbing eller någonting, alla är verkligen med i klassen!
Lärarna är också över förväntan. Läraren jag hade första lektionen var en Madame som jag kommer ha i ekonomi, hon var strikt och niade alla elever tillbaks, det var typ som jag hade väntat mig. Men när vi sedan gick vidare till de andra lektionerna visade det sig att nästan alla de andra lärarna var otroligt schysta! Min mattemadam är skitrolig, psykologiläraren snackar hela tiden om intressanta saker (i alla fall de saker jag förstår, han snackar väldigt entonigt och mumligt). Engelskläraren var helt okej förutom att vi inte snackade ett ord engelska hela första lektionen, han ville istället att vi skulle skriva ner en massa onödigt skit på ett papper och sedan lämna in till honom, typ som om vi har snackat någon engelska i sommar, vad våra föräldrar har för yrken (någonting som typ alla frågar om här, särskilt lärare = bizarrt?) och en hel del annat onödigt, men det var okej. Tyskläraren (ja, jag är tvungen att läsa antingen spanska eller tyska och mina klasskamrater sa att jag skulle gå på tysklektionerna eftersom svenska är mer likt tyska) måste ändå vara min absoluta favorit hitills, hennes leende skiner som en sol, hade hon varit 25 år yngre hade jag gift mig med henne direkt, nu tvekar jag. Hur som helst är hon otroligt snäll och hon är den lärare vars franska jag förstår bäst, hon är lärare i francais också, antar att det är därför.
Men, la crème de la crème är verkligen maten, wow! Jag har bara ätit där en gång (idag slutade jag vid 12 och åt hemma), men den gången hade jag förätt: tomatsallad med fetaost och olivolja (en av mina absoluta favoriter), huvudrätt: pasta med kyckling och champinionsås, efterrätt: fruktsallad. Jag var verkligen belåten.
Min skola är en privatskola, det är därför det är så bra mat och så har jag fått det förklarat för mig. Att den är privat innebär också att det är lite mer välställt folk som går här, men det är inte bara folk i tröjor man måste jobba skithårt för att kunna köpa där, det är tvärtom ganska lugnt på den fronten. Innan jag åkte hörde jag någonstans att man inte får ha shorts på sig i franska skolan, men det stämmer inte på min skola. Det är ganska avslappnat, man märker bara av förnimmelser av gamla systemet så som att man måste stå upp när vissa lärare kommer in och vänta på att de säger att man får sätta sig och sånt, men det är lugnt.
Den enda lite dåliga detaljen om min skola är att jag måste gå upp så sjukt tidigt, klockan 6 ringer min väckarklocka. Det funkar dock, jag lever än. Det kommer bli bättre sedan också när jag byter familj, vilket jag gör någon gång mot jul. Då ska jag bo i la Teste (tror jag), vilket är 20 min från min skola. Efter det kommer jag flytta till min sista familj, som (om jag har förstått det rätt) bor i själva Arcachon och har ett piano, det kommer inte råda någon nöd på mig inte!
Lärarna är också över förväntan. Läraren jag hade första lektionen var en Madame som jag kommer ha i ekonomi, hon var strikt och niade alla elever tillbaks, det var typ som jag hade väntat mig. Men när vi sedan gick vidare till de andra lektionerna visade det sig att nästan alla de andra lärarna var otroligt schysta! Min mattemadam är skitrolig, psykologiläraren snackar hela tiden om intressanta saker (i alla fall de saker jag förstår, han snackar väldigt entonigt och mumligt). Engelskläraren var helt okej förutom att vi inte snackade ett ord engelska hela första lektionen, han ville istället att vi skulle skriva ner en massa onödigt skit på ett papper och sedan lämna in till honom, typ som om vi har snackat någon engelska i sommar, vad våra föräldrar har för yrken (någonting som typ alla frågar om här, särskilt lärare = bizarrt?) och en hel del annat onödigt, men det var okej. Tyskläraren (ja, jag är tvungen att läsa antingen spanska eller tyska och mina klasskamrater sa att jag skulle gå på tysklektionerna eftersom svenska är mer likt tyska) måste ändå vara min absoluta favorit hitills, hennes leende skiner som en sol, hade hon varit 25 år yngre hade jag gift mig med henne direkt, nu tvekar jag. Hur som helst är hon otroligt snäll och hon är den lärare vars franska jag förstår bäst, hon är lärare i francais också, antar att det är därför.
Men, la crème de la crème är verkligen maten, wow! Jag har bara ätit där en gång (idag slutade jag vid 12 och åt hemma), men den gången hade jag förätt: tomatsallad med fetaost och olivolja (en av mina absoluta favoriter), huvudrätt: pasta med kyckling och champinionsås, efterrätt: fruktsallad. Jag var verkligen belåten.
Min skola är en privatskola, det är därför det är så bra mat och så har jag fått det förklarat för mig. Att den är privat innebär också att det är lite mer välställt folk som går här, men det är inte bara folk i tröjor man måste jobba skithårt för att kunna köpa där, det är tvärtom ganska lugnt på den fronten. Innan jag åkte hörde jag någonstans att man inte får ha shorts på sig i franska skolan, men det stämmer inte på min skola. Det är ganska avslappnat, man märker bara av förnimmelser av gamla systemet så som att man måste stå upp när vissa lärare kommer in och vänta på att de säger att man får sätta sig och sånt, men det är lugnt.
Den enda lite dåliga detaljen om min skola är att jag måste gå upp så sjukt tidigt, klockan 6 ringer min väckarklocka. Det funkar dock, jag lever än. Det kommer bli bättre sedan också när jag byter familj, vilket jag gör någon gång mot jul. Då ska jag bo i la Teste (tror jag), vilket är 20 min från min skola. Efter det kommer jag flytta till min sista familj, som (om jag har förstått det rätt) bor i själva Arcachon och har ett piano, det kommer inte råda någon nöd på mig inte!
tisdag 31 augusti 2010
Första officiella levnadstecknet!
Ok, några dagar har dragit iväg och jag har verkligen inte hunnit med internet än, men nu har jag en liten lucka så tänkte att jag skulle ge er alla en liten första uppdatering på hur jag har det:
Bra.
Jag har gjort så otroligt mycket känns det som, tiden går fort men ändå långsamt på ett konstigt, obeskrivligt men ändå säkerligen typiskt utbytesstudentskt sätt. Alla här är väldigt snälla och välkommnande, de har tålamod med min franska, vilket är enormt bara det. Jag får mestadels höra att jag är lång, de ger mig mycket komplimanger för min franska också men det är väl antagligen mest fransk traditionell artighet antar jag, för franska är bra svårt, tro mig. Jag får känna känslan av att vara den tyste i hörnet som inte vet hur man ska uttrycka sig, någonting som jag verkligen inte är van vid men det är nog svårt att undvika den situationen när man gör någonting som det här.
Ok här följer lite rena fakta om vad jag faktiskt har gjort.
Jag har varit ganska bra på att föra dagbok, första dagen var på svenska men efter det har jag försökt med knagglig lexikonbaserad franska varje dag.
Alors, första dagen innebar mycket resande. Jag flög först från Arlanda till Charles de Gaulle (Paris), sedan därifrån till Bordeaux. Första flygresan var ganska jobbig, dels rent matriellt eftersom jag satt brevid en mamma med en bebis som hängde över mig hela tiden (jag var rädd för att den skulle dreggla ner min Rotarykavaj, men det gick bra) dels också för att jag tänkte farvältankar och allt sånt, tankar som jag försöker undvika så mycket som möjligt nu för att fortsätta leva i drömmen om Frankrike. Hur som helst, när jag anlände till Charles de Gaulle träffade jag lite andra utbytesstudenter, vilket lättade upp det hela mycket. Konstigt nog var 100 % från USA eller Kanada, men de var alla mycket trevliga. Jag satt tyvärr inte bredvid någon på flyget, men det gick bra ändå. När jag äntligen kom fram till Bordeaux fick jag världens häftigaste känsla i magen när jag, rullandes ner för rulltrappan (?), såg min värdfamilj stå där och vinka häftigt och vifta med en supersize svensk flagga! Bättre välkommnande får man leta efter. Vi drog till mitt nuvarande hem, det var inte alls det huset jag trodde jag såg på Google Earth, det var det bredvid haha.
Ok, ett litet instick för några ord om min familj nu då. De är alla schöna. Pappan, som även är min informella counsellor (för tillfället, formaliteten ändras när jag byter familj), har en Posche Boxter S (som jag tyvärr inte har provåkt än, men det kommer väl kanske), en svart Mercedes med ganska många kryss i tillbehörstalongaN och en motorcykel som jag har provåkt med honom. Cool kille, humor och allt sånt.
Mina värdbrorsor, Maël 21 och Camille 17snart18, är båda väldigt sköna. Det är Camille och hans kompisar som jag har hängt mest med, han drar den 13:e till Australien för ett utbytesår han med. Maël har mest skjutsat mig i sin lilla Peugot med fet musik i, jag kommer tydligen inte träffa honom så jättemycket heller då han ska utbilda sig till sportlärare i armén (?) under hösten.
Mamman, Anne, är väldigt snäll. Hon hjälper mig med min franska när jag behöver hjälp, det känns bra. Hon jobbar för fullt hon med, men hon fixar allt hemma, jag behöver inte tvätta mina egna kläder, hon fixar det åt mig ((hej mamma jag älskar dig)). Hon sköter också alla andra sysslor här i hemmet utan så värst mycket hjälp från farsan som tydligen mest drar in pengar och är rolig, han är för skön den snubben asså.
Skämt åsido, han jobbar väldigt hårt, även på helgerna.
Vi avancerar snabbt till min andra dag, då den första inte var mycket mer än så annat än artigheter och bevittna Camilles sms till kompisar om hur lång jag tydligen är. Jag vaknade ganska sent och åt och allt sånt för att sedan träffa två av Camilles kompisar, som var schysta båda två, kul kul, på kvällen chillade vi mest. O juste idag var dagen då jag träffade Maël första gången, det var mycket kul, han kom hem efter 3 månaders jobb som badvakt på en meeeegastrand. Haha hans bil asså, något mer fullpackat än så vet jag inte om jag någonsin sett, det var ett skojigt första intryck.
På lördagen drog vi in till närmsta lilleputtstad där alla känner alla, Salles, för att se på Camille när han deltog i en triathlontävling, satsigt värre jag vet. Svett, svett och motorcykeltur hem senare så var det snart dags för middag, tätt efterföljt av en soirée i Maëls barack som ligger hundra meter bort härifrån. Vi såg på how I met your mother, dubbat på franska såklart som allt annat här.
Söndag får nog bli min favoritdag hittills, jag och Camille gick upp ganska tidigt för att dra till Aqualand! Typ som Skara Sommarland, fast franskt och för lite äldre tror jag. Det var skoj, men mycket köer överallt, två av Camilles kompisar var där också, kul kul. När vi hade varit där tillräckligt länge skjutsades jag vidare till en Rotaryfamilj där jag skulle spendera kvällen. Det verkar redan nu som om min Rotaryklubb här är ganska engagerade i mig trots att jag inte ens har varit på ett enda möte, vilket känns otroligt bra, jag vet inte hur jag ska tacka dem. Familjen hur som helst var otroligt snälla, de hade tre kids varav en jag inte såg så mycket, men de andra två var grymt schysta, de tog det lungt med språket och såg till att jag förstod allt de sa och ingav mig verkligen en behaglig känsla med deras artighet och välkomnande attityd. Den ena av dem, en tjej, ska gå i min parallellklass, vilket känns trevligt. Det var också en del andra ungdomar där den kvällen, bland andra en som ska gå i samma klass som mig! Han var trevlig och allt känns ganska bra inför skolstarten, trots allt jag har hört om den franska skolan...
Måndagen började med att jag vaknade hos samma Rotaryfamilj (sov där, fick ett eget väldigt fint rum), åt frukost och lunch, blev sedan hämtad av Maël och Camille i Maëls pyttelilla bil som vi trängdes fem pers i. Det var nog ett av mina favoritögonblick hittills, när Maël kom där i sin lilla skruttiga 100€ bil och körde in på deras pryda uppfart, det var verkligen att gå från det ena till det andra, skitskoj, jag gillar sådana krockar. Hur som helst, vi drog till en skiiiiitfin strand som heter Biscarosse, badade och chillade, jag har redan en ordentlig bränna. Jag såg les dunes du pyla på håll (Europas största sanddyner som ligger en kilometer ifrån "min" stad Arcachon), det var större än jag hade väntat mig, enoooormt.
Det finns mycket mer jag inte har berättat om och som jag inte orkar berätta nu, så sjukt mycket att säga. Men det viktigaste jag har att säga är väl att jag mår bra och att det inte råder något tvivel om att det här året kommer bli fantastiskt.
I framtiden kommer jag nog inte blogga och berätta om varje dag, det blir för jobbigt. Det är svårt att återge allt som jag har gjort och ens få det att likna en förnimmelse av hur det egentligen har varit.
Hoppas ni alla har det bra där hemma, imorn ska jag ringa Maxence. :)
Bonne nuit !
Bra.
Jag har gjort så otroligt mycket känns det som, tiden går fort men ändå långsamt på ett konstigt, obeskrivligt men ändå säkerligen typiskt utbytesstudentskt sätt. Alla här är väldigt snälla och välkommnande, de har tålamod med min franska, vilket är enormt bara det. Jag får mestadels höra att jag är lång, de ger mig mycket komplimanger för min franska också men det är väl antagligen mest fransk traditionell artighet antar jag, för franska är bra svårt, tro mig. Jag får känna känslan av att vara den tyste i hörnet som inte vet hur man ska uttrycka sig, någonting som jag verkligen inte är van vid men det är nog svårt att undvika den situationen när man gör någonting som det här.
Ok här följer lite rena fakta om vad jag faktiskt har gjort.
Jag har varit ganska bra på att föra dagbok, första dagen var på svenska men efter det har jag försökt med knagglig lexikonbaserad franska varje dag.
Alors, första dagen innebar mycket resande. Jag flög först från Arlanda till Charles de Gaulle (Paris), sedan därifrån till Bordeaux. Första flygresan var ganska jobbig, dels rent matriellt eftersom jag satt brevid en mamma med en bebis som hängde över mig hela tiden (jag var rädd för att den skulle dreggla ner min Rotarykavaj, men det gick bra) dels också för att jag tänkte farvältankar och allt sånt, tankar som jag försöker undvika så mycket som möjligt nu för att fortsätta leva i drömmen om Frankrike. Hur som helst, när jag anlände till Charles de Gaulle träffade jag lite andra utbytesstudenter, vilket lättade upp det hela mycket. Konstigt nog var 100 % från USA eller Kanada, men de var alla mycket trevliga. Jag satt tyvärr inte bredvid någon på flyget, men det gick bra ändå. När jag äntligen kom fram till Bordeaux fick jag världens häftigaste känsla i magen när jag, rullandes ner för rulltrappan (?), såg min värdfamilj stå där och vinka häftigt och vifta med en supersize svensk flagga! Bättre välkommnande får man leta efter. Vi drog till mitt nuvarande hem, det var inte alls det huset jag trodde jag såg på Google Earth, det var det bredvid haha.
Ok, ett litet instick för några ord om min familj nu då. De är alla schöna. Pappan, som även är min informella counsellor (för tillfället, formaliteten ändras när jag byter familj), har en Posche Boxter S (som jag tyvärr inte har provåkt än, men det kommer väl kanske), en svart Mercedes med ganska många kryss i tillbehörstalongaN och en motorcykel som jag har provåkt med honom. Cool kille, humor och allt sånt.
Mina värdbrorsor, Maël 21 och Camille 17snart18, är båda väldigt sköna. Det är Camille och hans kompisar som jag har hängt mest med, han drar den 13:e till Australien för ett utbytesår han med. Maël har mest skjutsat mig i sin lilla Peugot med fet musik i, jag kommer tydligen inte träffa honom så jättemycket heller då han ska utbilda sig till sportlärare i armén (?) under hösten.
Mamman, Anne, är väldigt snäll. Hon hjälper mig med min franska när jag behöver hjälp, det känns bra. Hon jobbar för fullt hon med, men hon fixar allt hemma, jag behöver inte tvätta mina egna kläder, hon fixar det åt mig ((hej mamma jag älskar dig)). Hon sköter också alla andra sysslor här i hemmet utan så värst mycket hjälp från farsan som tydligen mest drar in pengar och är rolig, han är för skön den snubben asså.
Skämt åsido, han jobbar väldigt hårt, även på helgerna.
Vi avancerar snabbt till min andra dag, då den första inte var mycket mer än så annat än artigheter och bevittna Camilles sms till kompisar om hur lång jag tydligen är. Jag vaknade ganska sent och åt och allt sånt för att sedan träffa två av Camilles kompisar, som var schysta båda två, kul kul, på kvällen chillade vi mest. O juste idag var dagen då jag träffade Maël första gången, det var mycket kul, han kom hem efter 3 månaders jobb som badvakt på en meeeegastrand. Haha hans bil asså, något mer fullpackat än så vet jag inte om jag någonsin sett, det var ett skojigt första intryck.
På lördagen drog vi in till närmsta lilleputtstad där alla känner alla, Salles, för att se på Camille när han deltog i en triathlontävling, satsigt värre jag vet. Svett, svett och motorcykeltur hem senare så var det snart dags för middag, tätt efterföljt av en soirée i Maëls barack som ligger hundra meter bort härifrån. Vi såg på how I met your mother, dubbat på franska såklart som allt annat här.
Söndag får nog bli min favoritdag hittills, jag och Camille gick upp ganska tidigt för att dra till Aqualand! Typ som Skara Sommarland, fast franskt och för lite äldre tror jag. Det var skoj, men mycket köer överallt, två av Camilles kompisar var där också, kul kul. När vi hade varit där tillräckligt länge skjutsades jag vidare till en Rotaryfamilj där jag skulle spendera kvällen. Det verkar redan nu som om min Rotaryklubb här är ganska engagerade i mig trots att jag inte ens har varit på ett enda möte, vilket känns otroligt bra, jag vet inte hur jag ska tacka dem. Familjen hur som helst var otroligt snälla, de hade tre kids varav en jag inte såg så mycket, men de andra två var grymt schysta, de tog det lungt med språket och såg till att jag förstod allt de sa och ingav mig verkligen en behaglig känsla med deras artighet och välkomnande attityd. Den ena av dem, en tjej, ska gå i min parallellklass, vilket känns trevligt. Det var också en del andra ungdomar där den kvällen, bland andra en som ska gå i samma klass som mig! Han var trevlig och allt känns ganska bra inför skolstarten, trots allt jag har hört om den franska skolan...
Måndagen började med att jag vaknade hos samma Rotaryfamilj (sov där, fick ett eget väldigt fint rum), åt frukost och lunch, blev sedan hämtad av Maël och Camille i Maëls pyttelilla bil som vi trängdes fem pers i. Det var nog ett av mina favoritögonblick hittills, när Maël kom där i sin lilla skruttiga 100€ bil och körde in på deras pryda uppfart, det var verkligen att gå från det ena till det andra, skitskoj, jag gillar sådana krockar. Hur som helst, vi drog till en skiiiiitfin strand som heter Biscarosse, badade och chillade, jag har redan en ordentlig bränna. Jag såg les dunes du pyla på håll (Europas största sanddyner som ligger en kilometer ifrån "min" stad Arcachon), det var större än jag hade väntat mig, enoooormt.
Det finns mycket mer jag inte har berättat om och som jag inte orkar berätta nu, så sjukt mycket att säga. Men det viktigaste jag har att säga är väl att jag mår bra och att det inte råder något tvivel om att det här året kommer bli fantastiskt.
I framtiden kommer jag nog inte blogga och berätta om varje dag, det blir för jobbigt. Det är svårt att återge allt som jag har gjort och ens få det att likna en förnimmelse av hur det egentligen har varit.
Hoppas ni alla har det bra där hemma, imorn ska jag ringa Maxence. :)
Bonne nuit !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)